Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"En majoritet av befolkningen ser att våra största utmaningar inte ligger inom det militära", skriver Benjamin Ulbricht. Bild: Pontus Lundahl/TT

Det är klimatet och freden som är underfinansierade – inte försvaret

Tack Svend, för att du lyfter frågan om försvarsbudgeten och prioritering.
Det råder brist på offentliga samtal om vårt lands säkerhetspolitik och försvarsanslag. Tillfället att diskutera detta på ledarsidan är därför välkommen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Svar till Svend Dahls ledare

LÄS MER: Peter Hultqvist kan inte skylla på coronan

Jag tror också det finns en enighet om att Sveriges krisberedskap behöver nuvarande översyn. Däremot finns olika uppfattningar om vilken typ av kriser som egentligen ska stå i fokus. Debatten, inte minst gällande budget, är allt för ofta byggd på tankar om ”nationell säkerhet”, vilandes på militära perspektiv, i stället för en holistisk syn på ”mänsklig trygghet”.

I ljuset av våra faktiska kriser, som pandemin och klimatförändringen, blir vi varse skillnaden på ett smärtsamt sätt. Vår trygghet har i slutändan inget att göra med storleken på våra vapenförråd (eller statusen av våra ytstridsfartyg). Däremot med storleken på vår medkänsla. Med resurserna till vården. Med fungerande internationellt samarbete. Med vår förmåga att hantera artdöd, överkonsumtion och utsläppsminskning.

En majoritet av befolkningen ser att våra största utmaningar inte ligger inom det militära. En Nova-undersökning i vintras visade att 68 procent av vår befolkning ser klimatkrisen som akut. Forskarvärlden instämmer helhjärtat. Samtidigt tycker 62 procent av befolkningen att våra förtroendevalda inte agerar enligt denna insikt.

Och ja, genomgångar av lagförslag och policys visar att vi trots Parisavtalet, EU-klimatnödläge och nationella miljömål ännu inte prioriterar mänsklighetens i särklass största utmaning. Detta skönjs också i budgeten, som inkluderar försvarsanslagen som ledartexten menade är för låga.

En jämförelse av statens olika utgiftsposter är på sin plats i sammanhanget:

I senaste ordinarie budget anslog Sverige 59 miljarder kronor till försvaret, tendens ökande. Det är mer än till internationellt bistånd. Mer än EU-avgiften. Dubbelt så mycket som till polisen. Tre gånger mer än till migration och integration. Fem gånger mer än till miljö- och naturvård. Tio gånger mer än till civil krisberedskap. Trettio gånger mer än till internationell samverkan. Trehundra gånger mer än till fredsfrämjande verksamhet.

Är denna fördelning rimlig? Speglar den allmänna synen på (och expertkunskapen om) våra faktiska utmaningar? Är det, sett utifrån ett holistiskt perspektiv, verkligen försvaret som är underfinansierat?

Självklart finns det mycket kompetens, engagemang och hjärtlighet inom försvarsmakten. Självklart finns där en medvetenhet om att det militära inte är den primära garanten för ett lands trygghet.

Problemet är proportionerna, den skeva resursfördelningen både i Sverige och övriga världen. Enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri, uppgår världens militärkostnader till nästan 2 000 miljarder dollar årligen. Som jämförelse: För ungefär samma summa hade vi kunnat utrota den absoluta fattigdomen och ge hela världen tillgång till mat, sjukvård och bildning.

För mig framträder således en annan bild av verkligheten. Det är klimatet och freden som är underfinansierade, inte försvaret.

Må samtalet fortsätta.

Benjamin Ulbricht

präst och ordförande i Gotlands fredscenter