Likvärdigheten i den svenska skolan har försämrats kraftigt de senaste decennierna, vilket innebär att skolan inte som förr klarar att kompensera för elevernas olika bakgrundsförhållanden. De elever som främst har gynnats av decentralisering, valfrihet och ökat inslag av eget ansvar i undervisningen är de som kommer från hem med hög socioekonomisk status och har föräldrar med högre utbildning. Elever med sämre förutsättningar är ofta de som har lågutbildade föräldrar, elever som har invandrat efter skolstart eller som av olika anledningar behöver särskilt stöd i skolan.
Den vanligaste orsaken till behovet av särskilt stöd är läs- och skrivsvårigheter. Men många elever behöver också stöd av hälsoskäl eller på grund av olika former av beteendeproblematik, som ofta en reaktion på problem i elevens livssituation. I de fallen är ett bra samarbete mellan lärarna och elevhälsan av avgörande betydelse. Speciallärare och specialpedagoger kan behöva involveras.
Om elevhälsans olika kompetenser används för att utveckla skolan kan fler elever nå målen. Det kan handla om en bra utformning av uppehållsrum och korridorer, stöd till nya lärare om hur man kan skapa en lugn studiemiljö i klassrummet och ett gemensamt arbete mellan lärare, elever och föräldrar för att öka närvaron i skolan.
Idag läggs allt för mycket av elevhälsans resurser på att enbart identifiera och utreda de elever som har svårigheter i skolarbetet, utan att samtidigt utreda och förändra den skolmiljö eleven befinner sig i. Elevhälsan förväntas åtgärda elevers problem snarare än att förebygga dem.
Skollagens formulering om ”tillgång till” elevhälsa måste förtydligas och elevunderlaget måste begränsas. Idag är tolkningsutrymmet för stort. Kuratorer och elevhälsans andra professioner pressas av en hög arbetsbelastning där de ska vara tillgängliga för flera olika skolor. Ett riktmärke för att kunna arbeta hälsofrämjande och förebyggande är 300 elever per skolkurator. Dit är det långt idag.
När det gäller specialpedagogiska åtgärder ser vi ett problem idag med att lärarna tenderar att få tillbaka elever som har skickats på utredning med hänvisning att läraren måste göra mer av extra anpassningar i den ordinarie undervisningen. Det har blivit ett sätt för huvudmän att spara pengar. Men följden blir att elever inte får det stöd de behöver för att nå målen.
Regeringens förslag om en så kallad åtgärdsgaranti kan vara ett steg i rätt riktning, under förutsättning att det också avsätts tillräckligt med resurser till elevhälsan. Annars blir en förändring av regelverket bara ett tomt slag i luften.
I dagens skolsystem måste staten vara tydlig och peka med hela handen om en förändring ska till. Det innebär att elevhälsan behöver regleras tydligare och att det måste finnas tillräckliga resurser. Annars blir det svårt att bryta trenden med bristande likvärdighet och försämrade kunskapsresultat för utsatta elevgrupper.
Åsa Fahlén
ordförande Lärarnas Riksförbund
Heike Erkers
ordförande SSR
