24 april uttalade sig Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Sternergard i TV4 om de ungdomar som omfattas den så kallade Nya Gymnasielagen (NGL). ”Det är för dyrt” är en synpunkt hon har. Det hon inte säger, men som hon menar, är att alla bör utvisas snarast.
Håkan Skenhede och Matheus Enholm (SD) är mer rättframma i ett grovt inlägg i Bohusläningen (30/4). ”Saknar skyddsskäl”, ”oklar identitet”, ”gräddfil”, ”bygg er framtid någon annanstans” är några saker de häver ur sig.
NGL klubbades i riksdagen 7 juni 2018, och omfattar idag drygt 7 000 personer som efter fullföljd utbildning kan få uppehållstillstånd, om de inom ett halvår kan skaffa ett fast jobb som varar två år.
Det rör sig om ensamkommande flyktingar, som kom till Sverige fram till 24 november 2015, och då inte hade fyllt 18 år. De behövde ha väntat på första asylbeslut i minst 15 månader. De flesta i gruppen (inte alla) är afghanska pojkar (många ur folkgruppen hazarer), som flytt från Afghanistan, eller en flerårig flyktingvistelse i Iran. Flera av de som vistats i Iran hade erbjudits permanent uppehållstillstånd där, på villkoret att de gav sig ut i kriget i Syrien! Med den tillfälligt skärpta asyllagstiftningen som Sverige införde 20 juli 2016 (och förlängde 2019), blev Afghanistan plötsligt ett land, som det var okej att utvisa människor till!
Undertecknad har de senaste två åren haft förmånen och nöjet, att träffa och lära känna cirka dussinet av dessa unga män. Många är ambitiösa, jobbar extra inom till exempel vård och omsorg på helger och lov, och kommer nu efter utbildning kunna bli ett utmärkt tillskott till den svenska arbetskraften. Den framtid som de närmsta åren tornar upp sig i Coronakrisens spår, gör det emellertid svårt för många i gruppen att ta sig igenom det nålsöga som Gymnasielagen föreskriver. De som kanske drabbas först är de som varit ”flitigast”, och som nu snart blir färdiga med sin gymnasieutbildning. Många har som sagt valt att utbilda sig inom vård/omsorg, och herrar Skenhede/Enholms kommentar att vården inte är en ”avlastningsplats eller ett integrationsprojekt” är svår att förstå.
Att utvisa de som inte kan leva upp till dessa villkor, vore en fruktansvärt omänsklig åtgärd som jag ser det. Väl i klass med ett av de mörkaste kapitlen i den svenska 1900-talshistorien, Baltutlämningen 1945-46. Vi har sett självmord och självmordsförsök, bland dem som fått utvisningsbeslut. Vi har sett hur andra ungdomar, sökt sig till Paris, bor i tält där, och hoppas på att det ska gå att få asyl i Frankrike. Alla fasar för att åka tillbaka till landet där talibanerna är på frammarsch, och USA är på väg att dra sig ur.
Dessa ensamkommande har nu varit här i snart fem år, utan att det svenska samhället på något sätt gått under. Vi har också den senaste månaden sett enorma Coronakris-miljarder utlovas av regering och riksdag. Kostnaden för att låta ungdomarna stanna i Sverige, är jämförelsevis en droppe i havet.
Så jag tvekar inte inför kravet att någon slags amnesti måste erbjudas denna grupp. Som verkligen inte haft någon ”gräddfil” hittills i sina liv.
Lars-Erik Eriksson
Henån