Kommentar
till Lars Bäckströms krönika "Det EU Sverige sa ja till håller på att förändras" 29 juli
När man försöker förstå Bäckströms resonemang känner man igen hans partis inställning, att överhuvudtaget inte gå in i detta ”politiska luftslott”. Att hans parti med åren tonat ner motståndet mot EU ser jag som en ”normal partipragmatism” för att vara med i matchen.
När man nu ser hur EU-tanken prövats i verkligheten, under den värsta samhällskris i mannaminne världen skådat, i och med denna coronapandemi, tydliggörs Bäckströms resonemang.
Statscheferna tycks ha insett att man i kriser måste sätta sitt lands folks vardagsbehov före det ”politiska lustspelet”. Sverige uppfattas nog ha annan uppfattning därvidlag och har då blivit det "svarta fåret” i den politiska fårskocken!
Att då se och läsa hur vår statminister fegat ur från folkets vilja till hur pandemins härjningar ska lösas, med att vika ner sig under nattminglet i Bryssel, är förvånansvärt.
Det skulle dock inte förvåna om statsministern lite längre fram urskuldar sig på samma sätt som efter massinvandringen, ”vi, detsamma som jag, var naiva”. Krisberedskapen i landet när pandemin slog till andades samma förmåga.
Bäckströms liknelse om hur momsen utvecklats genom åren belyser också hur folket lättvindigt ”går på” politiska finter. Det började med vad jag vill minnas som en omsättningsskatt, OMS som när den kom i början av 60-talet var 3,75 procent. Men för att kunna finta folket med skatt på skatt för att få mer pengar till statskassan så blev skattefinten ändrad till mons.
En annan fundering är hur Folkhälsomyndigheten med regeringens goda stöd proklamerat att vi som enskilda individer ska ta eget personligt ansvar för att lösa pandemikrisen. Det är bra och den insikten borde gälla generellt för ens liv på jorden.
För detta behöver folket också få mer i den egna plånboken av sitt arbetsslit genom minskad skatt. Jag ser fram mot att våra folkvalda tar sig en ordentlig fundering kring detta. Den svenska folkhemstanken, ”från vaggan till graven”, har nog nått vägs ände i ett EU- och globalt perspektiv?
Gunnar Persson
Kastet, Stillingsön