Ett flygplan lyfter mot himlen. Med ledsnad i hjärtat, har man tagit farväl av sina nära och kära. Men det finns också ett hem och liv i nästa destination som varit efterlängtat. Det är dit planet lyfter mot. Hem. Det är barn ombord, äldre och unga. Hela familjer som sitter bredvid varandra.
Som kulturens norm brukar lyda, tar man med sig gåvor ifrån sitt resmål till vänner och bekanta. Jag tänker på att barnen säkert ha mottagit gåvor, men också tagit med sig några för att ge bort till sina vänner.
Fotot på piloten, hans fru och barn har nog inte lämnat någon oberörd. Jag stirrade länge på det, innan jag kunde sätta mig in i verkligheten av att något så kärt kan tas ifrån en så snabbt. Och alla dessa unga akademiker, som med kunskap och kompetens, kunnat fortsätta bidra till en bättre värld. De blev istället bragda om sina liv i något man kallar för olycka. De hade i dag kunnat vara hemkomna och återgått till sina positioner, men nu undrar jag och många med mig, varför detta behövde hända. Jag blev påmind om en mening ur en dikt av den iranska poeten Shamlou: ”Jag lämnar livet för en död som inte är min”. De levande förlorade sina liv, förorsakat av någon annan. Och hela samhällen förlorade en bit av framtiden.
Denna tragedi hade kunnat undvikas, om stormakter insåg vilka konsekvenser deras beslut leder till. Men åter och återigen får vi svart på vitt veta att människoliv inte verkar spela roll, för de som styr.
En mördare mindre, tänkte många, den fredagsmorgonen nyheten spreds om att tyrannen Ghassem Soleimani dödats av USA. Generalen som spred våld och tortyr varthän han gick, hade dödats. Tankarna hinner ikapp mig, och jag ställer mig frågandes ändå. Jag kommer inte att sakna Ghassem Soleimani, men världen blev en aning farligare plats att leva på. Egentligen vet vi inte hur mycket hans död kommer spela någon roll, för han har redan ersatts av en ny som inte lättvindigt kommer glömma bort vad som hände hans föregångare. Den ilskan kommer att drabba långt fler människor än vad vi just nu kan ana. Och det har redan börjat.
Soleimanis död har redan bringat döden åt fler. Redan när han skulle begravas trampades över femtio människor ihjäl, och 176 människor dog i ett vad man kallade för ”misstag”, när flygplanet sköts ner av iranska missiler. Jag befarar att denna mans död kommer fortsätta att vara en tragedi för oskyldiga människor.
Soleimani har varit och kommer förbli en tyrann för iranier. Att folk gick ut på gatorna för att sörja hans död, var ett skådespel vi sen tidigare känner igen från den iranska propagandamaskineriet som förts för regimens sak i många år. I alla fall för oss som följt iransk politik sedan många år tillbaka.
Går du inte ut under liknande dagar, som när en av regimens män dödas eller avlider, kommer du ses som en motståndare till regimen. Och så snart man börjar misstänkas för att vara en motståndare, blir livet i Iran svårare. Iran är som en bur, inburad i fler små burar, kopplade ihop genom dörrar som öppnas med hjälp av informanter. Och är du inte ute och sörjer, finns det alltid någon runt hörnet som kan informera regimens män om det.
Men Soleimani var inte omtyckt av folket, trots att media i landet vill påvisa det. Tvärtom har de senaste dagarnas protester visat att folket är redo för ännu en revolution där varken mullor, eller korrupta kungars arvingar har någon plats i Iran. Nu när revolutionen fått fart, kommer det bli intressant hur väst kommer ställa sig till folkets vilja och längtan efter rättvisa och demokrati. Kommer man, som under 1979 revolutionen vara behjälplig med att förorsaka förtryck i decennier framåt, eller kommer man låta den iranska folket avgöra sitt eget öde.
Hawar Moradi
Läkare, doktorand
Uddevalla