Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jerusalem är en mångkulturell stad.

Fred förutsätter ömsesidig respekt

Magnus Jacobsson (KD): Därför ska Sverige flytta ambassaden till Jerusalem

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag har fått en del reaktioner på min motion avseende att flytta Sveriges ambassad ifrån Tel Aviv till Jerusalem. De flesta reaktionerna handlar om tajming men även om den infekterade konflikten mellan Israel och dess arabiska grannar.

Avseende tajming kan man alltid diskutera när ett beslut är moget att tas. För egen del ansåg jag exempelvis att regeringens beslut att erkänna Palestina togs vid helt fel tillfälle, då det de facto inte finns någon palestinsk stat att erkänna innan man har ett färdigt fredsavtal.

Lämnar vi tajmingen där hän och tittar på själva konflikten så finns det ett antal felaktigheter som figurerar i den svenska debatten som jag vill uppmärksamma läsarna på:

Somliga försöker beskriva konflikten som att det fanns ett arabiskt land och därefter kom de judiska nybyggarna och tog landet. Detta är en helt felaktig beskrivning av verkligheten. Judarna har funnits i Israel i drygt 3 000 år. Den första arabiska dokumentationen sker någon gång i slutet av romartiden vilket gör att arabiska befolkningen har funnits där i cirka 2 000 år.

Vid sidan av dessa större folkgrupper har det bott andra folk i området under lika lång tid, till exempel beduiner, armenier, syrianer och assyrier. I denna konflikt går det således inte att prata om en enda ursprungsbefolkning utan alla har i praktiken samma rätt till landet.

En annan ren felaktighet som ofta sprids är att det enbart skedde en judisk invandring under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Så var det inte utan i de ottomanska och engelska folkräkningar som finns ser man att det faktiskt var fler med arabiskt (kristna och muslimer) ursprung som flyttande in i området under denna period än judar. Den stora judiska befolkningsökningen sker framför allt efter andra världskriget.

Avseende konfliktens karaktär där en etnisk rensning har varit en effekt av våldet så talar man oftast enbart om de araber som flytt ifrån området men ingen nämner den etniska rensning som har skett i hela mellanöstern som en konsekvens av striderna i Israel/Palestina. Antalet flyktingar är ungefär lika stort på båda sidor men den stora skillnaden är att i Israel finns fortfarande en stor arabisk befolkning som har medborgerliga rättigheter, medan i större delen av mellanöstern så försvann hela den judiska minoriteten. Det senare har mig veterligen aldrig uppmärksammats av FN och inget krav om ekonomisk kompensation för deras lidande har förts fram ifrån världssamfundet.

En annan stor skillnad är att de judar som flydde till Israel integrerades i Israel medan de araber som flydde till de olika arabiska grannländerna inte integrerades utan de användes i ett politiskt syfte som ”flyktingar”.

Vi ser också att i alla förslag till fredlig uppgörelse så kräver den arabiska sidan att de arabiska områdena ska vara etnisk rena medan Israel ska vara skyldiga att ta tillbaka de flyktingar som lämnade Israel 1948, 1956 och 1967. Detta är i sig en intressant dubbelmoral som även världssamfundet har ställt sig bakom.

En mer rimlig hållning är givetvis att man sluter fred och sedan låter man människor leva på ett normalt sätt vilket på sikt innebär att man även kommer att bosätta sig hos varandra då olika äktenskap och andra relationer leder till en naturlig rörelse mellan grannländer.

Det är också viktigt att påpeka att Israel har varit berett att acceptera en palestinsk stat vid åtminstone fyra tillfällen. Dels vid uppdelningen av Palestinamandatet (Jordanien/Palestina), därefter vid FN:s andra uppdelning av området 1948 samt vid Camp David-förhandlingarna och vid förhandlingarna under Osloprocessen. Vid alla dessa fyra tillfällen har den arabiska sidan sagt nej till en palestinsk och en judisk stat.

Till detta kommer att de palestinska myndigheterna/organisationerna som i dag styr Västbanken och Gaza konsekvent angriper civila israeler samt hyllar de som mördar oskyldiga kvinnor och barn.

Utifrån alla dessa fakta är det svårt att se varför oron för eventuella arabiska reaktioner ska avgöra var vi i Sverige placerar vår ambassad. Det är också så att vi redan idag har ett konsulat i Jerusalem som de facto fungerar som Sveriges ambassad i Palestina. Vi bör således flytta vår ambassad och behandla Israel med samma diplomatiska respekt som vi behandlar alla andra länder.

Magnus Jacobsson (KD)

Riksdagsledamot

Fil kand i historia med mellanöstern som huvudämne