Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kristina Nilsson berättar om hur hennes son har hittat rätt efter att ha varit på olika boenden. (Bilden har ingen koppling till texten) Bild: Martina Holmberg/TT

Gruppbostaden blev vår sons räddning

Vi är föräldrar till vår vuxna son som har svår autism. Vi skulle vilja att det nya LSS-gruppboendet i Uddevalla som blev klart i våras uppmärksammas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi vill säga att det boendet har gett oss föräldrar och vår son Daniel, en tro att det finns människor som accepterar autistiska för den man är. Så har det inte alltid varit för vår son.

Redan som femåring blev han avstängd från dagis, och särskolan var tvungen att ha personlig assistent för att klara av honom.

Avlastningshem som korttidis klarade inte heller av honom på grund av att det är viktigt med rutiner och inte olika assistenter runt omkring Daniel, för då blir han otrygg och då kommer utbrotten.

När han blev 21 år hamnade han på sitt första gruppboende. Det blev katastrof!

Det första LSS-boendet anmälde sig själva för att de inte kunde tillgodose hans behov

Personalen var rädda för honom, de vågade inte ta ut honom på helgen och han fick inte gå utanför sin dörr! Detta gjorde vår son arg och ledsen. Daniel kan inte heller prata, han pratar med bilder och visar med kroppsspråk vad han vill.

Men det första LSS-boendet anmälde sig själva för att de inte kunde tillgodose hans behov.

Sedan flyttade han till Mistelgatan på Fjällvägen i Uddevalla. Då kom förändringen och Daniel började le igen. Nu var det någon som ville lyssna på honom och han började prata med bilder igen. Nu fick han synas igen och känna att han är bra som han är.

Mistelgatan är ett LSS-boende för utåtagerande personer med olika diagnoser. Jag som mamma är så tacksam att de byggde denna gruppbostad i Uddevalla annars hade vi varit tvungna att skicka honom till en annan kommun.

Jag vill med detta inlägg visa hur viktigt det är att man placerar människor på rätt ställen, annars blir det försummelse och en del människor som inte har någon talan känner sig då kränkta.

Kristina Nilsson