I sin ledartext ”Miljökrisen handlar inte bara om klimatet” pläderar Karin Pihl det måste kosta att förstöra ekosystemen (Bohusläningen 13 maj) ,och i en annan ledartext om miljö i Göteborgs Posten (i april) tar hon upp avarten av familjeplaneringen i vissa regioner i Kina som avskräckande exempel för att svartmåla och avfärdar hela familjeplaneringen i världen som har bidragit till att minska lidandet , miljöförstöring, kriminalitet , ohälsa även (ofrivilligt) migration till grannländerna och väst. Ja, det borde familjeplaneringsrörelse i världen trots skönhetsfläckar få Nobelpris för fred !
För många decennier sedan lyckades regeringschefen i mitt gamla hemland (ett av de största och mest befolkade länderna) att få godkännande av de konservativa och religiösa att påbörja , familjeplaneringsprogrammet ”Två barn räcker”. Synd att det kom för sent för min del och mina kusiner.
(Nej, jag har inte dåligt samvete för att jag finns och trängs här i en överbefolkad värld , men jag jublar hellre inte för att föddas i mördande konkurrens för att få plats på de bästa skolan och universitetet etcetera.)
Få klagade på programmet, kanske för att det förklarades pedagogiskt länge om fördelarna. Skulle folk ha svårt att bryta mot traditionen, brukar de förstå fördelarna med familjeplaneringen några decennier senare, när de är cirka vid 55 års ålder och då de upplevt den svåra perioden i livet: Små barn – små problem, stora barn – stora problem.
Det är inte anti-humanism att ge folk upplysning om hur mycket barn kan kosta , och vilka påfrestningar det kan innebära ekonomiskt , mentalt och psykiskt samt att politikerna har gjort ett mediokert jobb de senaste trettio åren, då BNP per invånare inte är lysande. Och det finns inte anledning att tro att de kommande trettio åren skulle förändras drastiskt. Men jag gärna har fel i detta fall. Detta påverkar villkoren för barnens framtid för majoriteten. Det är precis såsom Pihl också gör sina texter bland annat "Tid för kravliberalism" i Ystads Allehanda (februari 2019).
Man ska ge sin medmänniska ärliga upplysningar och fakta om man inte delar hela risken och ansvaret – om inte man har skin in the game [engelskt uttryck för "del i risken", red anm] alltså. Det är det mest kostnadseffektiv sättet att hjälpa andra.
Ännu viktigare i en era då konkurrensen i världen är alltmer mördande och lönerna för allt fler av arbetare och välutbildade medelklassen i världen över säckar efter på grund av bland annat allt dyrare utbildningar och boendekostnader.
AT