Allt är så fint om det inte vore för dessa ständiga tv-inslag om klimateländet med torka, orkaner, översvämmade städer och brinnande skogar och byar. Inte här, men ändå obehagligt nära.
Och som lök på laxen nu denna nya klimatrapport från FN, IPCC, där cirka 300 framstående klimatforskare enats om en förmodligen alltför försiktig prognos om det framtida klimatscenario som väntar oss, i stort sett oavsett vad vi gör. Envar som vill och förmår lyfta tanken från vardagens sport, mode, mat och nöjesutbud kan läsa, lyssna och själv fundera.
Den cirka 150 år långa fossilbaserade tillväxtfesten lider likt sommaren nu mot sitt slut, men detta slut är bestående. Inte i första hand beroende på material- eller energibrist, utan på att jordens klimat- och ekosystem inte orkar med oss människor längre med vårt sätt att leva och konsumera. Artutrotningen sker nu tusen gånger snabbare är under förindustriell tid. Vi är på väg mot en värld där vi själva utsläcker livets fantastiska rikedom.
Men ska de då aldrig ta slut, dessa eländesberättelser? Det eftertänksamma svaret är – nej, inte under nu levande människors livstid. Denna insikt är inte pessimism, men realism. Den ger mig ingen ångest, men väcker sorg och vemod hos mig.
Och till alla er, alltid lika glada som troende teknikoptimister, marknadsekonomer och politiker som tröstande lockar med framtida elflygplan, nya små kärnkraftverk, nya koldioxidsugande maskiner och våra sista naturskogar som kan omvandlas till bilbränsle, till er vill jag säga - bespara mig denna snuttefilt. Jag vill inte ha er tröst men väl radikala beslut och handling. Här något att fundera på.
Halvera och beskatta utrikesflygandet. Avveckla inrikesflyget i stort. Minska Sveriges bilpark på cirka fem miljoner fordon med 40 procent och ersätt de flesta resterande fordonen med ultralätta elbilar. Avveckla externa shoppingcentra. Utveckla stadskärnorna. Bygg i trä. Inför ”utsläppsmoms” på all konsumtion i proportion till dess växthusgasutsläpp. Begränsa kött- och klädkonsumtionen radikalt.
Det är inte klimatförändringarna som är det primära hotet. Det är bensinen, oljan, kolet, naturgasen, metanutsläppen. Vi har själva valt dem. Det är inte en katastrof, det är ett brott.
Vår tids sedan länge fossildrivna tillväxt är som en potemkinkuliss, en falsk teaterkuliss av ofattbar rikedom för ett fåtal, en hög materiell standard för en globalt växande medelklass och några resterande, ökande miljarder hel- och halvfattiga, främst i Afrika och Asien, som får klara sig bäst de kan.
Det grundläggande problemet i dag är att vår värld blivit så komplex och så sammanlänkad att vi inte förmår hantera den med våra nuvarande egenkonstruerade tankeverktyg som marknaden, vetenskapen, religionen eller demokratin.
Vi behöver komplettera dem med nya tankeperspektiv om vad ett värdigt mänskligt liv kan och bör vara. Ska själv nu ensam gå ner till viken mot en sol på nedgång, sitta ner en stund, och öva mig i den svåra konsten att bara vara. Kanske får jag syn på något.
Sture Boström
Uddevalla