Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bekymrad. Erik Solheim Bild: Manish Swarup

Klimatkrisen – när skall vi ta den på allvar?

Dagens globala marknadskrafter är på väg att döda planeten

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Säg att jag vaknar en natt. Det luktar rök. Larmet ljuder. Jag ser lågor i köket. Vad gör jag? Vänder mig och försöker somna om? Knappast. ”Vi måste släcka elden” säger chefen för FN:s miljöprogram Erik Solheim efter att ha begrundat FN:s miljöpanels senaste rapport från ett fyrtiotal av världens främsta klimatexperter, presenterad här om veckan. ”Vår civilisation håller på att gå under” säger Solheim. Vad händer nu? Stoppar vi all kolbrytning och stänger av all fossil förbränning? Kallar till krismöte i FN:s säkerhetsråd? Bokar av semesterresan till Thailand? Nej, ingalunda. Några grader hit eller dit. Livet går vidare med ”business as usual”. Tidningar och media fylls istället av tankar om ojämlikhet, rasism, globalisering, terrorism, migration, populismens utbredning, metoo och allmänt regeringskäbbel. Sju sidor i lokaltidningen varje dag om gårdagens sportresultat som intresserar ett fåtal och kanske någon liten notis ibland av klimatbevakningen som berör oss alla.

Vår oförmåga eller ovilja att införliva klimatbudskapet i vårt tänkesätt, även bland upplysta och välutbildade människor, är monumental och svårbegriplig. Klimatforskarna ses gärna som pinsamma dysterkvistar inför vilka man gör bäst i att blunda och hålla för öronen. Varför är det så? Förmodligen för att just de krafter i form av teknologisk utveckling, materiella framsteg och individuell frihet också är just de krafter som idag leder oss mot jordens klimatkatastrof. Här ligger nog det svåra i konflikten. ”Man biter inte den hand som föder en”.

Vetenskapligt sett har vi de bevis och den kunskap vi behöver för att handla. En del avfärdar dock problemet genom att förneka eller bortförklara bevisen, andra åter viftar bort dem med hjälp av det optimistiska framåtskridandets krucifix. Ett exempel på det senare är författaren och pedagogen Hans Rosling – den nyligen bortgångne framstående folkupplysaren – som ägnade sin stora talang åt att framgångsrikt påvisa missuppfattningar om fattigdom och befolkningstillväxt i världen, medan han närmast nedlåtande berörde den förestående klimatkatastrofen genom att i sina texter hänvisa till ”klimataktivister” och ”domedagsprofeter” som skrämmer upp folk mest i onödan.

Klimathotet är ingen partipolitisk ”fråga” bland andra för regeringskäbblande partier. Klimatkrisen är istället i dag vårt största existentiella, globala hot, som dock tyvärr verkar ligga en bra bit över våra politikers förmåga att greppa. Det är inte utan man önskar att Hans Rosling fått leva vidare för att med sin entusiasm ta sig an klimatkrisen på allvar. Vi måste sluta med att placera denna kris i ett slags ”miljöreservat” och inse att den genomgripande kommer att påverka hela vårt samhällsliv oavsett vad vi gör. Dagens globala marknadskrafter är på väg att döda planeten – det är hög tid för ett nytt ekonomiskt systemtänkande och det är bråttom, mycket bråttom.

Sture Boström

Uddevalla