Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Branschriktlinjerna för matlagning på restauranger är framtagna för att passa den större restaurangen i staden. Bild: Lasse Edwartz
Branschriktlinjerna för matlagning på restauranger är framtagna för att passa den större restaurangen i staden. Bild: Lasse Edwartz

Landsbygden diskrimineras när staden går först

Alla är lika inför lagen. Problemet är att alla inte är lika. I Sverige är inte stad och landsbygd lika, men det är staden som bestämmer. Stadens behov får gälla även för landsbygden.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Varför ska det var samma drivmedelsskatt på landsbygden som i staden, där kollektivtrafiken erbjuder alternativ? Eller tvärtom, varför ska inte landsbygden få samma goda kollektivtrafik som staden?

Den svenska traditionen att staden är det självklara är gammal. Håkan Jönsson och Richard Tellström konstaterar i sin bok "Från krog till krog" att ”den omfattande regleringen av uteätandet i Sverige under de senaste 150 åren har haft särskilt stor begränsande effekt på landsbygden och mindre orter”. Därför saknar Sverige de många bykrogar som finns i andra länder.

Till stor del handlar dessa regler om servering av alkoholdrycker. Varför ska det ställas samma krav på landsbygdens bygdegård som har bykrog en gång per vecka, som på den stora restaurangen vars bar är öppen till 03.00?

Restaurangbranschen är inte bättre. Visita har tagit fram branschriktlinjer för matlagning på restauranger. De är framtagna för att passa den större restaurangen i staden, vilket innebär att orimliga krav ställs på den lilla restaurangen på landsbygden.

Sveriges kommuner och regioner (SKR) gör samma misstag. De har tagit fram branschriktlinjer för matlagning i offentliga kök. De baseras på verksamheter i storkök som sjukhus och stora skolor. Även här ställs orimliga krav på det lilla köket i den lilla förskolan på landsbygden.

Ett annat exempel är Systembolagets hantering av lokala hantverksmässigt framställda alkoholdrycker. Produktionen av dessa får ske max 15 mil från systembutiken. För en producent i Kälarne i södra Jämtland innebär det att Östersund och Sundsvall är de enda något större städer där försäljning kan ske.

En lokal producent i Gnesta får däremot inte bara Stockholm utan även Uppsala, Västerås, Norrköping och Linköping som marknad. Systembolaget prioriterar den som har sin produktion i eller nära stora städer, medan den som är verksam i avlägsen landsbygd diskrimineras.

På samma sätt fungerar Bondens egen marknad, som har satt en gräns på 25 mil för att en producent ska få delta. Bingo för den som bor i storstadsområden men svårt för den som bor i Norrlands inland.

Staden gynnas även under covid-19-pandemin. Stora köpcentrum kan ta emot tusentals personer per dag, medan ett utomhusevent efter en milslång vandringsled inte får ta emot fler än 50 personer.

Att ständigt utgå från stadens behov är inte neutralt. Tvärtom är det att diskriminera landsbygdens behov.

Fil.dr. Urban Ekholm Laurin