Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kommer våra barn undra vad som hände med byggnader som Gallionen, frågar sig skribenten. Bild: Edvin Bergström
Kommer våra barn undra vad som hände med byggnader som Gallionen, frågar sig skribenten. Bild: Edvin Bergström

Många vill riva Uddevallas skamfläck – men tänker vi rätt?

Det eviga jagandet efter de stadsplanerare och arkitekter som valde att riva de äldre idyllerna som tidigare fyllde våra svenska städer för att sedan bygga upp de betongfasader som i dag finns i varje svensk stad är evig.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Hatet mot det Domus, Åhléns, Tempo och Epa byggde upp känns av, det eviga baktalandet om Gallionens arkitektur går man aldrig förbi i Uddevalla. Vi skäms och förkastar den, Uddevallas skamfläck, som dessutom töms på affärer och blir ett eko mot det tidigare folkfyllda Domus.

De flesta av oss önskar dess rivning eller renovering (dock är det på tal om att det finns en möjlighet att det blir kommunbyggnad), och de flesta av oss önskar att den gamla idyllen var kvar, att de gamla putsfasader och koppartak som tidigare härjade i städerna ersatte den betongpräglade brutalismen.

När idyllerna revs var det få som reagerade. Demonstrationerna fanns, men nådde sällan stadsplanerna. För många var det gamla bara omodernt, opraktiskt och nergånget, inget värt att rädda. Är detta vad som sker med 60-talsbrutalismen? Kommer våra barn, likt oss med idyllerna undra vad som hände med byggnader som Gallionen? Gör vi samma misstag?

Tillbaka till Samtiden