Äntligen fick Sverige en kvinnlig statsminister i landet som är det mest jämställda i världen om man ska tro alla vackra ord i valrörelser och högtidliga kongresstal. Men knappt hinner Magdalena Andersson ta emot gratulationer från när och fjärran förrän hon tvingas avgå efter sju timmar. Den kortast sittande statsministern i vår parlamentariska historia.
Nu öppnas maktens fönster på vid gavel och vi väljare får se att bakom kulisserna har landet letts av en koalition som är helt oberäknelig och utan sammanhållning. Med sådan vänner behöver man inga ovänner. MP hoppar till och med av regeringen några timmar efter att ha röstat fram Andersson som statsminister.
Per Bolund och Märta Stenevi överträffas bara av det fjärde partiet C i januariöverenskommelsen. Men man kan inte säga annat än att Annie Lööf är konsekvent. I förra valrörelsen var hennes främsta löfte till väljarna att avsätta Stefan Löfven. Hellre skulle hon äta upp sin högersko än att stödja socialdemokraterna. Efter valet gjorde hon tvärt om och gav sitt stöd till Stefan Löfven.
Under hela den här mandatperioden har hon lagt allt krut på att stoppa SD från att få något som helst inflytande på regeringspolitiken. Nu gör hon åter tvärtom när hon lägger ner sin röst i budgetomröstningen och därvid släpper fram den borgerliga budgeten som arbetats fram av KD, M och SD.
Rune Lanestrand