Palestinsk bonde går ut med sina får på morgonen. På höjden bakom skymtar en israelisk bosättning, som upprättats på stulen palestinsk mark. Foto: Anders Dejke.
Palestinsk bonde går ut med sina får på morgonen. På höjden bakom skymtar en israelisk bosättning, som upprättats på stulen palestinsk mark. Foto: Anders Dejke.

Militanta bosättare stjäl palestinsk mark

Att flytta ut den egna befolkningen på ockuperad mark, strider mot internationella lagar

ANNONS

»Krossa sionismen« ropade SSU-are i Malmö, vilket har upprört många. Själv tycker jag att ordet »krossa« är lite väl militant. »Bekämpa« är bättre. Men är det inte antisemitism? Nej! Skilj mellan antisemitism och antisionism!

Antisemitism är hat mot judar bara för att de är judar, och det är en avskyvärd hållning, vare sig det handlar om Sverige 2019 eller Tyskland 1939. För mig är det vedervärdigt att hata och bekämpa en hel folkgrupp. Så ointelligent, så omänskligt, så frånstötande! Den som besökt Auschwitz och sett den yttersta konsekvensen av antisemitismen kan inte tveka. Antisemitismen är otäck och måste alltid förkastas.

ANNONS

Antisionism är däremot en politisk inställning till det koloniala projektet Israel. Staten Israel bildades 1948 efter ett FN-förslag, att ge den judiska befolkningen 55 procent av Palestina, medan invånarna, palestinierna, fick resten, det vill säga Västbanken och Gaza. När beslutet togs av FN:s generalförsamling (= juridiskt ej bindande) ägde den judiska befolkningen mindre än sju procent av marken. Jerusalem skulle enligt detta förslag vara en internationell zon, eftersom staden är så viktigt inte bara för judarna utan också för kristna och muslimer. En idé var att FN skulle styra staden.

Vid kriget 1948–1949 erövrade judarna ytterligare drygt 20 procent av Palestina och skapade det palestinska flyktingproblemet, eftersom flertalet av de ursprungliga invånarna flydde eller drevs ut ur området och hamnade i flyktingläger på Västbanken, Gaza och i omgivande stater.

Israel har efter bildandet etablerats som en modern stat av europeiskt snitt. Israel är erkänt av alla stater, utom några arabiska. Palestinierna, via PLO och Arafat, har också erkänt staten Israel. Man kan tycka att de israeliska ledarna skulle vara nöjda med detta.

1967 ockuperade Israel resten av Palestina, det vill säga Västbanken och Gaza, och styr nu i praktiken dessa områden med järnhand. Dessutom flyttar man ut den egna befolkningen på ockuperad mark, vilket strider mot internationella lagar. Det är detta som utgör bosättarproblemet. Militanta israeler stjäl med hjälp av armén palestinsk mark och skapar bosättningar på palestinsk jord utanför Israel. Eftersom israelerna är beväpnade, vilket inte palestinska bönder är, har de som bor där inget att sätt emot. Det är bara att sitta och indignerat se på, när deras hus raseras och deras betesmark försvinner. Mer och mer av den palestinska Västbanken tas över med vapenmakt av israeler och det är denna politik som fördöms av den som är antisionist. Det fördöms också av FN och fram tills nu även av USA.

ANNONS

Jag har under flera år besökt och bott i en liten palestinsk by på norra Västbanken, där man försörjer sig på fårskötsel. En av bönderna berättade, när jag träffade honom för ett år sen, att på grund av torkan i området och på grund av att israeliska bosättare stulit stora områden av byns betesmark, hade han tvingats sälja hälften av fåren för att få råd att köpa foder till resten.

Israel är som väl är inte längre hotat som stat. Den delen av det sionistiska projektet är väletablerat och erkänns. Däremot nästa steg i sionismen, upprättandet av ett Storisrael mellan Medelhavet och Jordanien, är oacceptabelt. Det sker på bekostnad av befolkningen som bor där, det vill säga de människor som äger marken i de områden som skulle bli en palestinsk stat. Det här är jord som ligger utanför Israel.

Om jag motsätter mig dessa brott mot mänskliga rättigheter och internationella lagar, kan jag kalla mig antisionist, men jag är därför inte antisemit. Den här hållningen delar jag med många judiska organisationer, såväl inom Israel (som Gush Shalom) som i Sverige (Judar för israelisk-palestinsk fred).

De fakta jag presenterar här ovan är hämtade framför allt från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem (www.btselem.org), FN-organet UNOCHA (www.ochaopt.org) och Evert Svenssons bok »Vägen till Palestina – två folk och ett stycke jord«, Alhambra 2012.

ANNONS

Anders Dejke

ANNONS