Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Miljöpartiets nuvarande språkrör Per Bolund och Isabella Lövin, som dock ska ersättas vid partikongressen i januari. Bild: Henrik Montgomery/TT

Miljöpartiet har gått vilse – behöver vi ett nytt?

Det fanns en gång ett miljöparti. Det uppstod i Sverige i besvikelsen efter den svekfulla kärnkraftsomröstningen 1980, där den ideella miljörörelsen med sin avvecklingslinje 3 ställdes mot mäktiga och penningstarka företrädare från S, LO och näringslivet. Jag var med och minns hur det var.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Nu skulle miljön, då i form av naturskogar, hagmarker, utrotningshotade djur, försurade sjöar, humlor och bin med mera bli till politik. Vi skulle föra deras talan. 1981 klev det nya Miljöpartiet in på den politiska scenen med sina nya och ibland väl idealistiska tankar. Man ville ge politiken en ny dimension – en grön.

I dag har partiet bytt fokus till immigration och asylpolitik och drömmer nu om en återgång till 2015 års generösa och aningslösa immigrationspolitik som det centrala budskapet. Miljön har blivit en andrahandsfråga.

Vid partiets kongress i januari skall det gröna språkröret Isabella Lövin ersättas, och villiga kandidater poppar upp som gummor ur lådan. Hittills minst fem till antalet; Åsa Lindhagen, Annika Hirvonen, Märta Stenevi, Rebecka Le Moine och Pernilla Stålhammar, alla till förvillelse samstämmiga, med samma huvudtema och ett förvånansvärt ointresse för miljön.

”MP är ett parti som står upp för människor som har det tufft”, skriver Åsa Lindhagen i DN. ”Vi behöver vara en röst för dem som har det svårt” (Annika Hirvonen). "Vi vill skapa trygghet… jämlik vård… och föra en generösare asylpolitik" (Märta Stenevi), ”Vi måste visa solidaritet mot dem som har det tufft” (Pernilla Stålhammar) Och Rebecka Le Moine till slut som i Aftonbladet vill föra ”en kamp för rättvisa och mot det som är så orättvist och fel”. Alla nämner de även klimatkrisen i sina respektive presentationer men denna ödesfråga drunknar i ett snömos om alla folkgrupper som har det svårt i en orättvis värld. Man uppskattar att varje grad av global temperaturökning kan generera upp till en miljard nya klimatflyktingar, så utsatta folkgrupper att ta hand om kommer förvisso inte att saknas i framtiden.

Kanske borde vid kongressen, förutom språkrörsbytet, även ett namnbyte diskuteras, som bättre speglar partiets nuvarande ideologiska fokus

Grundproblemet är dock den stora klimatkris vi står inför, en insikt som är växande bland väljare i Sverige och världen. Desto märkligare är det då att ett parti med miljö i sitt namn har så lågt förtroende bland väljarna att det löper stor risk att försvinna ur Sveriges riksdag.

Inget riksdagsparti har riktigt förstått eller tagit till sig klimatkrisens storlek och omfattning utan tycks verka i en form av förnekelse. Efter att MP i den senast lagda budgeten fått igenom krav på ytterligare några procent biobränsle i bensinen talar de båda språkrören entusiastiskt om ”En game changer” (Per Bolund) och ”Nu räddar vi klimatet” (Isabella Lövin). Ack om det vore så enkelt. Kanske borde vid kongressen, förutom språkrörsbytet, även ett namnbyte diskuteras, som bättre speglar partiets nuvarande ideologiska fokus. Om partiet inte vill bryta sin nuvarande vänsterlåsning och ”tycka-synd-om”-fokus kanske vi behöver ett nytt parti, ett parti som helt förmår fokusera på och sätta den mångfacetterade klimatkrisen i centrum.

Sture Boström

Uddevalla