Hur mycket är vi beredda att offra för att kunna försvara vårt lands frihet och oberoende, nu när Ryssland vill expandera västerut? Vår rädsla för ryssen är gammal. Både Sverige och Finland överlevde kriget 1809 mot stormakten Ryssland som relativt självständiga stater efter en förödmjukande fred, där Finland blev ett ryskt storfurstendöme och Sverige alltså reducerat med en dryg tredjedel. I dag gör nog hela Norden bäst i att ligga helt utanför den ryska intressesfären.
I dagens nymornade debatter om svenskt Natomedlemskap lever fortfarande föreställningen att Sverige kan och bör hålla sig utanför en allians, som riskerar oss att dras in i försvaret av andra länders frihet, som om andra länders frihet inte hade med vår egen frihet att göra. Andra åter ser Ryssland och Nato som lika goda kålsupare, inbegripna i ett globalt gängkrig som vi gör bäst i att hålla oss utanför. Frågan vad vi är beredda att offra för friheten har, efter våra tvåhundra år av fred, inte direkt varit påträngande, men nu tränger den sig onekligen på. Kan Sverige stå utanför, ensam och allianslös, omgiven av länder i en försvarsallians för frihet och demokrati? Ukrainas alliansfrihet skyddade inte landet från ryska stridsvagnar, robotar och krigsförbrytelser. Argumenten för allianslöshet blir allt svagare. Håkan Jaldung försöker i onsdagens Bohusläning visa på några, och menar även att den neutrala och pacifistiska tanken har drabbats av censur i media. Nej Jaldung, tanken har snarare blivit irrelevant. Det finns inget sätt att vara neutral eller pacifist med hedern i behåll när barn, gamla och oskyldiga människor systematiskt mördas i Ukraina 2022.
Att alliansfriheten skulle ge Sverige en ”friare roll” i världen är en annan fantasi. Natolandet Norge, vår granne, har fungerat utmärkt som självständig och medlande nation i olika konflikter som i Palestina, Sri Lanka och Guatemala. Norges Natomedlemskap, med sitt förbud mot kärnvapen och Natobaser inom landet, kan vara en bra modell även för oss.
Att tänka nytt är stort, att tänka om är större. Vad stort sker i Sverige sker sent. Förhoppningsvis har vår svenska socialdemokrati snart tänkt färdigt, och Magdalena kan fatta sin finska stadsministerkollega Sanna Marin i handen. Finlands sak bör, liksom den var 1939, åter bli vår.
Sture Boström
Uddevalla