I media diskuteras om stadsbor i tider av pandemi får flytta till sina fritidshus i glesbygder för att undgå smitta. De som flyttar gör det sannolikt för att undgå smitta, inte för att sprida den. Risk finns förstås att några kan vara smittade utan att veta om det. Stadsbor som vet att de bär smittan väljer nog att stanna i staden.
Man kan förstå att folk i glesbygder blir oroliga när fritidshusen befolkas av tänkbara smittspridare, men för den skull måste man fråga sig om folk skall förbjudas att söka trygghet i hus som de äger. Det känns lika självklart som om skyddsrum får fyllas i ofärdstider även om alla inte får plats eller kommer från att annat hus. Frågan får särskild dignitet i Sverige, ett land som i åratal hävdat fri rörlighet mellan länder och världsdelar och som nu under pandemin låtit flyga hem turistande nysvenskar från mellanöstern. Då rimmar det dåligt att förbjuda svenskar resa till sina fritidshus, som i många fall uppfyller krav för årsboende.
En annan fråga är vad som är ett fritidshus och om vi har en lagstiftning för bostäder som hängt med i tiden. Under första halvan av 1900-talet var det mångas dröm att skaffa en fritidsstuga. De var ofta enkelt byggda, hade ingen eller liten isolering och kunde sakna indraget vatten. Ägarna bodde i en större ort där de var folkbokförda och betalde sin inkomstskatt. Deras fritidsboende utgjorde liten belastning på fritidskommunen.
På senare år har folk med god ekonomi skaffat hus utförda för årsboende i attraktiva områden. De nyttjar dem för sin i fritid eller för boende under delar av året, men de fortsätter vara folkbokförda i en större ort. På Skaftö nyttjas cirka 90 procent av enfamiljsfastigheter i nya planområden för årsboende som fritidshus i lagens mening. Det ger positiva effekter för handel och viss annan verksamhet, men ökar belastningen för vård och kommunal service. Kommunerna får ingen del av fritidshusägarnas inkomstskatt. Nu tvingas kommuner neka hemtjänst och annan service för fritidsboende, i strid med en lagstiftning som inte hängt med i utveckling. Kommunerna saknar ekonomiska och personella resurser.
Många som har råd att äga flera hus för årsboende bor i dem mer än några sommarveckor. Varför inte låta fastigheternas taxeringsvärden spegla nyttjandetiden och fördela ägarnas inkomstskatt mellan kommunerna därefter? Då skulle småkommuner få en rättvis del av invånarnas skatt och boende. Nuvarande folkbokföring på en ort har blivit omodern. En ändring medför förstås genomgripande ändringar i lagstiftningen. Skattskyldige måste till exempel betala ett medelvärde av kommunernas kommunalskatt, om det skall finnas olika nivåer när vi har skatteutjämning.
Lagstiftning skall anpassas till verkligheten, inte tvärt om. Det håller inte i längden med politiskt godtycklig Robin Hood-fördelning av kommunalskatterna i små kommuner där fritidsboende tidvis är fler än de årsboende.
Jan Ivarson
Skaftö