Svar till
”40 år på järnvägen” 29 juli
”40 år på järnvägen” vill höja hastigheten något på bara vissa delar av Bohusbanan. Min 42-åriga yrkeserfarenhet av järnvägen visar att det tyvärr endast ger marginella restidseffekter.
Till detta kommer att hela banan behöver moderniseras och få högre kapacitet om den ska ha någon framtid och vara bohusläningarna till nytta. Något som enligt Trafikverket, näringslivet och berörda kommuner kostar miljarder. Pengar som över huvud taget inte finns med i någon transportplan.
Ovanpå allt jobbar Trafikverket intensivt för att lägga ned norra Bohusbanan och bibanan till Lysekil. Dessa elbanor kan få en viktig roll i ett återuppbyggt järnvägssystem och bidra till lägre CO2-utsläpp och kraftig regionförstoring med ekonomisk utveckling genom effektiv förbindelse mot Norge.
Att i den här situationen fantisera om en omöjlig banupprustning och använda den som slagträ mot Bohuskommunernas projekt Skagerrakbanan är lite väl magstarkt.
Arbetsgruppen för Bohusbanan med gamla ”järnvägare” och undertecknad räddade norra Bohusbanan från nedläggning efter mångårig kamp i början på 2000-talet. Nu slår arbetsgruppen larm igen eftersom nedläggning åter hotar.
Under alla års arbete med norra Bohusbanan har det stått klart att om den felande länken Skee-Norge byggts färdigt före 1905 hade läget varit ett helt annat.
Då hade stambanan från Skåne till Norge via västkusten fullbordats. Då hade inte staten under senaste 70 åren suttit på sina höga hästar och gång på gång gett dödsdomen åt Bohusbanan. Men unionsupplösningen ledde till att den lilla ”privatbanan” Skee-Strömstad plötsligt blev slutsträcka för den planerade stambanan.
Bland experter är det allmänt vedertaget att banan till lilla Strömstad, i stället för en tänkt tågtrafik utmed västkusten med slutstation Oslo, lett till norra Bohusbanans svåra situation.
Vad gäller påståendet att jag ” är en sådan förespråkare för höghastighetsbanor på betongpelare” som bör rikta mitt fokus mot kalkbrytningen på Gotland råkar det förhålla sig så här. Sedan mark- och miljööverdomstolens nej-besked har undertecknad fokuserat på bygg- och cement/betongbranschen och funnit att deras lobbyister vrålar på vargen utan anledning.
Det finns överkapacitet i världens cementfabriker och därför blir det inga större problem om kalkbrytningen på ön upphör. Eftersom jag dessutom delvis bor på Gotland deltar jag också i den aktuella mediedebatten om Cementas Slitefabrik.
Betong är dessutom inte det enda tänkbara materialet för brobanor utan de kan framöver också tillverkas i CO2-fritt stål. Jag börjar därför alltmer förespråka stålbroar i stället för betongbroar med betongpelare.
Jan Du Rietz