Läste för ett tag sedan i Bohusläningen om en pingstpastor som älskade sin Gud men som hatade hans maskrosor som lyste upp pastorns försommargröna lilla gräsmatta. Med hacka och spade kastade han sig över dem med stor frenesi och efter några dagars hårt arbete lyckades han nästan utrota dem och återställa ordningen, människans ordning, åtminstone temporärt. Pastorn betraktade nu sitt verk och såg att det var gott. Att det var pastorns egen Gud som enligt myten själv hade skapat dem och de övriga hundratals varianterna av arten maskros tycks inte ha besvärat honom, liksom inte heller att blomman, som älskar kväve, själv skulle ha dragit sig tillbaka efter några år om han slutat konstgödsla sin gräsplätt. Kanske inspirerad av den bibliska metaforen om ”ogräset som skall ryckas upp med rötterna och kastas i den brinnande elden” skulle blommorna bort. De växte på fel plats, ett så kallat ogräs, och skulle därför utrotas.
Så har människan oftast tänkt sedan generationer bakåt, att allt vi gör när vi brukar jorden är gott. De största religionerna har gett människorna ett sådant påbud. Föröken eder och uppfyllen jorden. Även staten och makten har önskat detsamma. Att nyodla var i äldre tider den högsta dygd som tänkas kunde. Idealet var att omforma jorden och förvandla den till en lustgård. Idén är vacker, men endast i en lokal skala, inte när vi idag försöker omvandla hela jorden på detta sätt. I gamla tider såg man människan som liten och jorden som stor. Idag under vår senaste geologiska tidsålder, antropocen, ser vi människan som stor och jorden som allt oroande mindre. För att kunna hålla kurs mot ökat välstånd för en växande världsbefolkning i en värld av begränsade resurser kommer det att krävas avsevärda och smärtsamma korrigeringar. Hur skall det gå till? Vem skall bestämma över dessa? Vilken är för övrigt rätt kurs för jorden med dess människor och annat liv, maskrosor inklusive?
Maskrosmannen med sitt lagfartspapper äger och bestämmer ju bara över sin egen gräsplätt, likt godsägaren gör över sina skogs- och hagmarker eller regeringschefen i Sydamerika över sina vidsträckta regnskogar. Alla är vi människor med åsikter om innebörden i begreppen äga och förvalta. Att vi som människor kan göra något är inte alltid detsamma som att vi bör göra det. Maskrosexemplet fungerar bra som metafor till hur vi ibland bör avstå från att göra det vi har förmåga till. Jag skulle för egen del önska att människan finge fortsätta att vara liten och vår jord att vara stor. Jorden och mänskligheten borde försöka mötas i tiden som en sammansmältning av en moralisk och en politisk enhet. Inför vår framtid är det bara mänskligheten som har ansvaret, inte jorden, inte Gud, inte maskrosen. Det är bara människor som kan besinna sig.
Sture Boström
Uddevalla