I dagarna har drygt en miljon barn återvänt till sin skola – Sveriges största arbetsplats. En del gör det med glädje, andra med oro, men alla går till en skola i kris, en skola i akut behov av stora förändringar. Svensk skola har som bekant under de senaste 30 åren gått kräftgång från likvärdighet och goda resultat till ojämlikhet och kunskapsras. Det behövs nu ett nytänkande om skolans roll och betydelse för individ och samhälle. Här är lärarens roll av central betydelse, men tyvärr har Sverige aldrig haft så stor andel oskickliga och i sina ämnen mindre kunniga lärare som idag. Den lärarhögskola de i bästa fall genomgått kan närmast beskrivas som akademisk slum, och dess pedagogiska idéer som kvacksalveri utan stöd av dagens kognitiva forskning om hur vår hjärna fungerar vid inlärning. ”Kunskap är något eleven själv får söka sig fram till efter eget val” är och har länge varit lärarutbildningens ledstjärna.
Vårt utbildningssystem har länge fungerat som ett ideologiskt övningsfält för politiska makthavare och ”karriärkåta” reformpedagoger. Det är en gåta hur vårt land med sina starka bildningstraditioner så kunnat utarma sin undervisning och sin lärarkår. Ansvaret vilar tungt på de politiker och tjänstemän som under åren deltagit i denna process.
Detta stora ideologiska barnexperiment som pågått sedan 80-talet måste få ett slut och de akademiska pedagoger som levererat alla dessa postmoderna floskler till politiker och lärare bör sättas i karantän när skolans läroplaner och betygskriterier nu skall omarbetas. Här måste kunskaper och ämnesfakta åter bli lärarens centrala uppgift att förmedla. Så bör exempelvis regeringens senaste hugskott, med undervisning i dataprogrammering och utökad skärmtid i skolan, kastas i papperskorgen. Sådant gynnar dataföretagens vinster men inte eleverna. Fokus bör istället vara den muntliga dialogen lärare – elev.
Att fullständigt återgå till den gamla skolans arbetsmetoder är varken önskvärt eller möjligt men mycket finns där nog att återta. En effektiv kunskapsinhämtning och karaktärsutveckling är ofta arbetsam och inte alltid rolig för stunden – en konflikt vi måste våga se och erkänna. Livets olika arbetsuppgifter är ibland både tråkiga och mödosamma. Detta bör vi också förvänta oss i skolans värld. Vem har sagt att allt som är eftersträvansvärt nödvändigtvis måste vara roligt? Frågan kan kanske te sig provocerande i en tid som alltmer kräver lycka och välmående för stunden.
Skolans huvudmannaskap bör åter bli statligt liksom ansvaret för läromedelskontroll och lärares kompetensutveckling. Gör upp med det reformpedagogiska träsket, fokusera på kunskapsförmedling, och avsluta sandlådekriget mellan de två lärarfackförbunden. Motverka betygsinflationen genom obligatoriska och samtidigt centralt givna och rättade prov. Ställ krav på dem som skall utbildas i detta viktiga yrke. Lärarkåren som helhet måste bli besvärligare och inte ställa upp på allt, utan ta sitt ansvar som undervisare och återta ledarrollen för den pedagogiska utvecklingen.
Sture Boström
Uddevalla