”Putin, en slagskämpe från Leningrads bakgårdar”?

Den smygbrackiga rubriken är hämtad från en ledartext av Stefan Edman.

ANNONS
|

Den ordning Putin upprättat i Ryssland stärks bland annat av att den inte behöver rättfärdigas.

De ideal som genomsyrar honom har hämtat näring hos KGB och är dessutom förankrade inom den krets som står honom allra närmast. Den svenska taktiken att försöka krypa in i Nato så långsamt att det inte märks kan naturligtvis inte lura hans paranoida kleptokrati. Sannolikt har hans lands ordningar avsatt sig i form av ett antal olika mentala scheman som styr hur han uppfattar och värderar sin omvärld. Förståndskategorierna sitter dessutom så djupt att de varken kan, kommer eller behöver utsättas för någon överskridande självreflektion. Och till slut måste man inse att makt inte narkotika är världens farligaste drog.

ANNONS

Putins tillstånd tar sig därtill uttryck i ett fallonarcissistiskt och självförstärkande kroppsspråk. Eventuellt avvikande åsikter kan dessutom hållas på vederbörligt avstånd med hjälp av ett jättelikt bord. Att skriva moraliserande texter om hans kalla ögon eller iskalla sinnelag är med sådana föreställningar i bakhuvudet fullständigt meningslösa, kanske inte ens träffsäkra. (Här är det dock inte Stefan Edmans texter jag har i åtanke). Även om Putins fäbless för att uppträda som oövervinnerlig i någon läggmatch eller att ha Donald Trump i sin fanclub kan vara nog så irriterande. Att hans svarta bälte i kampsport överensstämmer med de egenskaper vi vill tillskriva hans själ förändrar naturligtvis heller inget.

För att släppa psykoanalysen så är det Stefan Edman till trots helt andra värderingar än Putins jag tillägnade mig som slagskämpe och gangsterpojke på Göteborgs bakgårdar. Man skulle till exempel inte ge sig på dem som var mindre än man själv. Detta kallades att ha resning. Våra stötar och kupper skulle dessutom inte drabba någon fattig. Detta kallades tjyvheder. (Tjyv stavades alltid med y i min ungdoms kretsar). Så Putins hållning hade inte ens varit populär i Majornas träskmarker. För även på de allra ruffigaste bakgårdarna fanns det ofta en viss moralisk kompass. Även om ”mannen” i Biskopsgården och kamrat Putin uppenbart missat den poängen. Att använda kvinnor och barn till buffertzoner och krockkuddar fanns inte ens med på kartan. Bland dem som kände mellanviktaren och gangsterpojken Bosse Högberg och hans bror Molle (familjen kom till stan från Mollösund) lär det inte finnas någon normalt navlad som tror att de ens skulle kunna drömma om att låta en massa kvinnor och barn bli kanonmat. Det var med sådana bakgårdskämpar jag växte upp Stefan Edman.

ANNONS

Christer Ahlman

ANNONS