Häromdagen hände det mig något oväntal och märkligt. Jag hade ärenden till Torp i Uddevalla. Då jag haft problem med min bil laddade jag batteriet innan jag körde hemifrån. Bilen startade och jag körde utan problem till Torp. Efter att handlat skulle jag köra vidare till en intilliggande biltillbehörsaffär. Inget liv i batteri och startmotor!
Som tur var låg biltillbehörsaffären bara 100 meter därifrån och där köpte jag ett nytt batteri plus en liten skiftnyckel. Åter vi bilen med motorhuven uppe kom en man fram och frågade: "Har du problem kompis?". Jag är 78 år gammal och med ökat valstånd, ålder, och bilars komplicerade sammansättning insåg jag att mina bilmekanikerkunskaper var begränsade. Visst svarade jag ja på frågan.
Mannen som erbjöd sig att hjälpa mig satte igång. Han hade med sig tre döttrar som han ställde intill där vi var. "Pappa tycker om att hjälpa folk", sa en av döttrarna. Jag sa att det var fint och att jag när jag kunde, också gärna ville hjälpa.
Snart var batteriet bytt och bilen startade. Givetvis tog jag fram plånboken och ville göra rätt för mig, men min hjälpare nekade envist att ta emot något. Inte heller fick jag ge barnen något!
Under arbetets gång kom det fram att familjen var flyktingar från Syrien och liksom jag från Munkedal
Hav tröst, alla ni som röstat på ett parti som vill neka medmänniskor skvdd, flvktingar, kanske inte är så farliga!
John Olof Knoph
som aldrig tvekat om att det är vår plikt att skydda människor i nöd