Den 8 mars infaller åter den internationella kvinnodagen. Det finns då anledning att fundera över om kvinnans situation i världen och i Sverige förbättras under året som gått? Det känns inte så. I Amerika demonstrerar presidenten sitt uppenbara könsförakt på olika sätt. I Moscow Times uppger man att mer än 14000 kvinnor i Ryssland misshandlas till döds i hemmet av sina män varje år.
En påve på besök i Lund skämtar bort ojämlikhetsproblemet med att svenska kvinnor är så starka. Könsapartheid lever och frodas inom olika kulturer och religioner, inte minst inom islam. I en del länder vid Persiska viken har bildade kvinnor idag ingen rösträtt medan varje analfabet till man får rösta, bland annat i det land där slöjbeklädda svenska ministrar nyligen tilläts underteckna ett nytt handelsavtal till Sveriges förmån.
På vår egen hemmaplan tillåts ”förortskalifaten” breda ut sig i våra större städer där kvinnor och flickor kontrolleras och övervakas av lokala ”sedlighetspoliser”, fäder eller bröder. Det handlar om vem hon umgås med, vad hon gör på fritiden och hur hon klär sig. Det handlar om att i hederns namn ha full kontroll över flickors och kvinnors sexualitet.
Många barn i Sverige lever under hedersförtryck. Föräldrarna är ofta mycket religiösa och kommer från ett land där staten, till skillnad från hos oss, är svag och opålitlig och där släkten och klanen utgör det enda säkerheten. Det är just ett sådant förtryck som många flytt ifrån! Det är då desto mer beklämmande att vi inte kan skydda människor i Sverige från barnäktenskap, könsstympning och alla andra former av könsförtryck. I hedersförtryckets spår har också en ”jihadromantik” kunnat växa fram till skada för samhället.
Ett annat problem är de religiösa friskolorna som förstärker ett utanförskap och en identitetskris hos ungdomarna. Det statliga stödet till dessa friskolor är feltänkt och ett integrationspolitiskt misslyckande. Skolan i Sverige skall vara konfessionslös. Utanförskapet förstärks också av hitresta predikanter från mellanöstern som här kan sprida sitt budskap om sharialagar och könsapartheid.
De flesta politiker vill helst undvika dessa svåra och komplexa frågor genom en allmän undfallenhet eller genom att förringa dem av rädsla för att bli stämplade som främlingsfientliga.
I år är det 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far för att hon inte ville underkasta sig sin familjs traditioner. Hur långt har vi kommit i Sverige i denna köns- och integrationsproblematik på alla dessa år? Svaret gör mig både nedstämd och arg. Problemet måste nog lyftas fram och synliggöras åter och åter igen, inte bara på en enstaka kvinnodag.
Sture Boström
Uddevalla