Regnet faller över Göteborg förra lördagskvällen och dämpar lågorna från kastade molotovcocktails. Ett tjugotal män fick ge upp sitt attentat och tre av dem blev senare gripna. ”De förnekar brott” som brottslingars advokater brukar uppge. Brandattentatet mot synagogan misslyckades. Inga judiska ungdomar brändes inne. De misslyckades denna gång, men det stora och allvarliga misslyckandet kvarstår – statens och det svenska samhällets. Jag verkar leva i ett samhälle som bara låter detta ske.
Under fredagen, dagen före attentatet, skanderar hetsande talkörer i timmar på Möllevångstorget i Malmö under en demonstration för Palestina, efter ett obetänksamt beslut av president Trump i USA. ”Vi har utlyst en intifada från Malmö – vi skall skjuta judarna.”
Under en annan demonstration i somras, som arrangerades av Svensk-Palestinska centret i Helsingborg beskriver en imam judar som ”apors och svins avkomma.” Antisemitismens fula tryne synliggörs allt oftare i vårt land. Allt ont i världen är judars fel. Så spinns hatets giftiga trådar samman, med sin grund i religiösa och etniska motiv, och tränger in i vårt samhälle även utanför islamismens idésörja. En del av oss vill bagatellisera och hävdar att man måste förstå. De är ju så frustrerade, förtryckta, och menar inte vad de säger. Vår svenska lagparagraf om ”hets mot folkgrupp” tycks i varje fall vara overksam i dessa sammanhang.
Sådan är antisemitismen: Alla judar är medskyldiga till alla verkliga och uppdiktade brott. Oskyldiga människor skall straffas för beslut som tas i Knesset eller i Vita Huset. Det är inte staten Israel, dess regering eller dess militär man avskyr. Det är folket. Ett judehat har blivit vardagsmat även i svenska stadsdelar. Sveriges judiska minoritet lever i stor otrygghet. Det är en katastrof och en skam för Sverige som nation och för vårt politiska system. Jag räds ett hat som närts från en generation till nästa, som sprids från ett land till ett annat, ett hat oemottagligt för argument och analys. Jag kan påstå att ”Israelkritik” är en sak, medan judehat är en annan. Men vad hjälper det. Mina argument väger lätt. Det är identiteten som avgör. Är du jude eller icke jude, homo eller hetro, infödd svensk eller invandrad? Ett identitetstänkande som frodas idag inte minst i den politiska skalans ytterkanter.
Varför uppstår inga upprop, inga hashtaggar mot judehat? Inga grupper bildas under devisen ”rör inte min kompis” eller ”jag står inte ut”. Inga samlas på torget framför synagogan och ropar ”det är nog nu”. Antisemitismen är en alldeles specifik smitta. Den måste angripas hårt där den sprids. Judehatets livskraft förutsätter omgivningens flathet och tystnad, idag liksom på 30-talet.
När jag betraktar denna text på min datorskärm grips jag av vemod, skam och tvehågsenhet. Är det jag som valt dessa politiker som tycks blunda av rädsla och tillåtit detta hat att växa i styrka och ibland även understött det med bidrag till diverse antisemitiska föreningar. Är det verkligen mitt samhälle idag? Är det verkligen mitt Sverige?
I denna tid firar vi ljusets återkomst. Ljuset är betydelsefullt både inom islam, judendom och kristendom och för oss alla. Låt oss hoppas på det.
Sture Boström
Uddevalla