Jag ville inte tro mitt barns berättelser om klasskamrater som i det närmaste ignorerar läraren. Som bara inte kan sitta still och hålla snattran. Springa ut och in på lektionerna. Jag trodde min dotter överdrev. Man kan ju inte lyssna på allt. Uttrycket ”egna barn och andras ungar” ringer i huvudet på mig. Men det här har pågått sen starten och i flera år nu. När jag försiktigt tagit upp det med klassföreståndaren så menar hen att ”det har blivit bättre”.
Gång på gång hör man ”det har blivit bättre”. Men historierna fortsätter. Hårresande berättelser om barn som vräker ur sig i princip varsomhelst till varandra och även till personalen på skolan. Ord som mitt barn vet att hen inte får säga utan bara behöver säga första bokstaven. Hårda tag i korridoren, krokben och nära nog mobbing. Undervisning som får avbrytas, utbrott och slag.
Jag upplever att resurser i de fall de sätts in går uteslutande till att hålla oregerliga elever i schack. Få eller inga resurser går längre till svaga elever som behöver extra hjälp. Det här fortsätter år efter år.
Man skulle kunna tro att det här handlar om en problemskola i ett miljonprogramsområde någonstans i Bohuslän. Men det är det inte. Det är en liten, närmast idyllisk skola som utifrån för en lekman upplevs ha alla förutsättningar att få det att funka. Få klasser och gott om personal, bra lokaler.
Löften från skolans ledning om krafttag kommer och går i samma takt som rektorer går vidare till nya tjänster. Men på senare tid har jag från flera föräldrar i klassen fått höra i princip identiska historier.
Jag vill här be dig som läser att inte dra fram diagnoskortet som försvar här. Jag inser att det är lätt att göra det då antalet barn med diagnoser ökar, men jag tror knappast det kan vara svaret på alla problem i skolan.
Det finns betydligt värre incidenter men för att inte röja skola, personal och elever så avhåller jag mig från att gå in i detalj. Inser att det här bli ganska urvattnat på grund av det men jag kan inte vara tydligare än så här. Vad jag efterlyser är en debatt om situation i skolan och föräldrars ansvar. Jag vill absolut inte tillbaka till en repressiv skola där eleverna är rädda för vuxna som vi till viss del var när jag var liten.
Vi föräldrar måste uppfostra våra barn. Vi måste lära dom vad som är rätt och fel. Hur man sköter sig mot sina klasskamrater och vuxna. Det är inte skolans primära uppgift. Missköter man sig måste det få konsekvenser både hemma och i skolan.
Ansvaret vilar tungt på oss föräldrar att förbereda dom för skolans krav.
Tyngd förälder