Sverige tar emot människor på flykt för att de behöver en fristad. Vi tar emot människor på flykt för att det är det enda anständiga, för att ingen förtjänar att utsättas för krig och förtryck.
Värdet av ett människoliv går inte att mäta i kronor och ören. Och även om vi skulle mäta så, är kunskapen om att vi har räddat människoliv värd varenda krona. Trots massiva protester från bland annat Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan har en majoritet i riksdagen röstat igenom en ny, mycket restriktiv asylpolitik. Bland annat ska det bli svårare för splittrade familjer att få återförenas i Sverige. Motivet till den nya lagstiftningen är enligt regeringen att avskräcka människor från att fly till Sverige.
Visst har det gångna året krävt mycket av myndigheter, av civilsamhället och av personal inom välfärdsyrkena. Visst har många människor sökt sig till Sverige. Men låt oss se på proportionerna. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befinner sig just nu 65 miljoner människor på flykt. Förra året tog Sverige emot 160 000 flyktingar. Det kan med rätta sägas att Syrien står inför en kollaps, men att Sverige gör det? Nej, det är inte sant.
Att socialdemokrater och miljöpartister i regeringen väljer att bedriva signalpolitik istället för att stå upp för asylrätten visar att de anpassat sig efter det debattklimat som satts av Sverigedemokraterna, där människor ställs mot varandra. Det är en politik som understödjer främlingsfientliga strömningar och som är långt ifrån det jag förknippar med rödgrön politik. Att samma regering som föreslagit att Barnkonventionen ska bli lag nu föreslår att det ska bli svårare för barn att återförenas med sin familj, är inget annat än en skam.
Som om det inte vore nog föreslås dessutom en begränsning av uppehållstillstånden på grund av synnerligen ömmande omständigheter. I praktiken handlar det exempelvis om att kvinnor eller HBTQ-personer som riskerar våld och förföljelse i sitt hemland får det betydligt svårare att få en fristad i Sverige. Det är ett märkligt förslag från en regering som kallar sig feministisk.
Men, frågar sig många, har vi råd att ta emot flyktingar när vi har människor som lever på fattigpension och får försämrad mat på våra äldreboenden? Det är frågor som ställs av oroliga människor, inte av rasistiska skäl eller av ondska.
Och visst kan frågorna ställas. Men pratar vi välfärd så är det inte krigsflyktingarna som kostar oss mest. Det som kostar är de skatteflyktingar som flyr utomlands med miljarder, men som sedan fritt kan resa hem till Sverige när det passar för att ta del av vår vård och omsorg.
Visst behöver vi stänga gränserna. Men inte för flyktingar. Utan för de skattesmitare som varje år lurar det svenska folket på många, många miljarder.
Ewy Gahnström
Vänsterpartiet