Jag är negativ till ett stadshusbygge, men är inte dummare än att jag begriper att det kommer att genomföras. Politiker vill ju gärna bygga monument för sitt eftermäle, så har det alltid varit. Någon brådska har det inte varit tidigare, men nu har det blivit väldigt bråttom. Ett val stundar nästa höst, och innan dess måste alla beslut och bindande löften vara huggna i sten.
För att hålla allmänhet och medier borta från processen väntas kommunfullmäktige utifrån ett nästan obefintligt underlag ta beslut om ett samverkansavtal med företaget Arwidsro, samt att avsäga sig allt inflytande i ärendet till förmån för kommunstyrelsen. Dialog med allmänheten är därefter utan verkan, några få politiker kan tillsammans med Arwidsro fatta alla beslut bakom stängda dörrar. Först när bygget står klart och hyran ska godkännas hamnar ärendet åter hos fullmäktige.
I kommunstyrelsen är det Ingemar Samuelsson(S) som bestämmer. Ve den som vågar säga honom emot. Ganska fritt kan han utforma sitt skattefinansierade palats.
Ord för ord har jag läst avtalet som kommunfullmäktige ska ta ställning till, och jag är bekymrad. Arwidsro är säkert ett seriöst företag men väldigt ljusskyggt, och verkar jobba utifrån modellen win-lose, där skattebetalarna är de givna förlorarna. Före fullmäktiges beslut ska allt vara topphemligt, inga detaljer får läcka ut. Bara ett fåtal politiker har fått muntlig information, övriga ska ta beslut in blanco. Att politiker kan ge bindande löften på så vaga grunder förbluffar mig.
Särskilt bekymmersamt är det att tomtmarken överlåts i ett så tidigt skede och att spärren för att den säljs vidare är så svag. Tecken tyder på att köpeskillingen kan bli så låg som åtta miljoner kronor. Vad händer om en ny politisk majoritet efter valet får kalla fötter och väljer att ta skadeståndet för att backa ur? Om Arwidsro då har ett bud på marken via en bulvan på låt säga 50 miljoner så är det den summan kommunen får plocka fram för att utnyttja sin återköpsrätt.
Kan Arwidsro själva bryta avtalet och använda marken till något annat än stadshus? Ja, i varje fall ser jag ingen kristallklar spärr. Ett liknande fall utspelade sig för cirka sex år sedan i Västervik.
Ett antal entusiaster hade under en tid lobbat för att det borde byggas ett Visans hus på Slottsholmen i Västervik. Till slut nappade politikerna på förslaget, och efter en tids arbete med arkitektfirmor med mera fanns ett koncept med kulturhus, hotell och restaurang klart för byggstart. Men sedan tog det stopp. Då trädde musikern Björn Ulvaeus – med de bästa intentioner – in som exploatör. Han köpte marken på Slottsholmen och satte igång. Under resans gång omvandlades dock Visans hus till 38 exklusiva bostadsrätter med sjöutsikt som såldes för stora pengar. Västerviks politiker kunde bara handfallna stå och se på.
Ungefär samtidigt hade en exploatör som ville bygga ett cirka 40 meter högt hotell med plats för kultur och evenemang vid Museiparken i Uddevalla dykt upp. Exploatören ifråga var Arwidsro. Då som nu skulle politikerna ge bindande löften enbart med dimmiga siluetter som underlag. Jag drog en lättnadens suck när tillräckligt många politiker anade oråd och röstade ner förslaget.
Gustaf Andersson
Uddevalla