Arbetsbelastningen för pedagoger inom skola är redan mycket ansträngd och nu har covid-19 tillkommit med allt som följer med det. Framför allt att andelen pedagoger som måste vara hemma är fler och det sker oftare än tidigare. Följden av att få proven genomförda kan medföra långtgående konsekvenser som ytterligare sjukskrivningar inom yrkeskåren men även för eleverna och klasserna som helhet. Redan i dag är det ett evigt pusslande för att täcka upp lektioner för varandra och att lägga på ännu en börda hos en redan arbetstyngd grupp är inget annat än vansinne.
För att konkretisera vad nationella proven innebär handlar det om att en lärare kan vara borta från sin klass hela dagar bara på ett prov. Det ska då tilläggas att i de tre ämnena svenska, matte och engelska görs ett flertal prov och har läraren ämnen i både en A- och en B-klass kan vi genast dubblera tiden.
Utöver dessa timmar tillkommer ännu mer tid som försvinner från eleverna när proven sedan ska rättas. Ett fundamentalt problem i den här karusellen blir vem som ska vara med klassen all den tid när den ordinarie läraren befinner sig utanför klassrummet. Det är helt orimligt att kollegor eller vikarier ska täcka upp i klassrummet all denna tid som ämnesläraren genomför prov med elever. Dessutom innebär färre antal pedagoger i klassrummet ett försämrat lärande för eleverna.
Det kan gå väldigt snabbt att få en klass orolig och stökig men det tar betydligt längre tid att få tillbaka studieron i en klass som tappat ramarna
Det finns också en sårbarhet i systemet när det är den trygga personen, det vill säga klassföreståndaren eller ämnesläraren, som ska utföra proven med eleverna. I och med att ett flertal av proven görs i smågrupper måste det tillsättas vikarie under den tid proven görs och det är många tillfällen. Läraren behöver också lägga tid på att både sätta sig in i de nationella proven och samtidigt göra planering för vikariens lektioner samt ta mer undervisningstid när kollegor är sjuka. Vikarien i sin tur kan få väldigt olika förutsättningar till lektionen och måste ofta kunna ”trolla fram” uppgifter för att lösa situationen. Nyttan med den information provresultaten ger äts upp av alla nackdelar som medföljer.
Eleverna blir också drabbade i detta. Elever som har olika anpassningar eller extra stöd hinns helt enkelt inte med när resurser får gå in och ta lektioner och de eleverna faller mellan stolarna under denna långa period. Även hela klasser riskerar att tappa fotfästet när deras trygga och stabila punkt i form av deras ordinarie lärare är frånvarande så mycket tid. Det kan gå väldigt snabbt att få en klass orolig och stökig men det tar betydligt längre tid att få tillbaka studieron i en klass som tappat ramarna.
Ett ytterligare problem är alla elever som är sjuka och måste göra provet i efterhand. Då finns inte möjligheten kvar att sätta ihop jämbördiga grupper och det blir upp till läraren att skapa någon form av "desperadosgrupp" som får buntas ihop för att få provet utfört. Då faller själva syftet med provet, att elevens kunskap ska vara mätbart, att kunna se var den befinner sig.
Det är genom att bygga relationer med eleverna som framgång kan nås. När det byggs upp en tillit elev och pedagog emellan skapas en känsla hos eleverna att vilja lyckas. Att plocka bort elevernas trygghet i en redan orolig tid gynnar dem knappast till rätt beteenden och prestationer. Dessutom, risken att ännu fler pedagoger går in i väggen kan de nationella proven aldrig vara värt.
Bodil Hjelm
Beteendevetare