Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det var bättre förr. Centrala Byggnadskommittén med en modell av Nacksta, år 1970 / Digitaltmuseum.se Bild: Norrlandsbild / Bo Schilling

Sverige behöver ha starkare statlig planering av samhället

Historiskt misstag att lägga ned Statens Planverk

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När generaldirektören för Statens Planverk, Lennart Holm, uttalade sig om vad som var viktigt i samhällsplaneringen var det två aspekter han lyfte. För det första var det centralt att all planering är kunskapsbaserad och för det andra att medborgarna både ska ha insyn och kunna påverka. I den debatt som präglade 1960, 70 och 80-talet var det demokratiska inflytandet en fråga som ständigt debatterades. Det innebar inte att det saknades stridsfrågor och Scanraffs etablering (numera Preemraff Lysekil) i Brofjorden, just nu högaktuell igen, var ett klart brott mot riktlinjen obruten kust, som då var en viktig planeringsriktlinje inom den fysiska riksplaneringen.

Efter det att myndigheten lades ner 1988, vid en tidpunkt när den som bäst behövdes sett i den historiska backspegeln, har samhällsplaneringsverksamheten gått i stå. Det finns en rad frågor som klart utvisar att utan en helhetsplanering över samtliga verksamheter i ett samhälle kommer vi inte att komma tillrätta med de utmaningar vi nu står inför. Den viktigaste indikationen på detta är att vi missar 15 av 16 miljökvalitetsmål till 2020. Från Riksdagsbeslutet 1999 uttalades att vi inom en generation – om 20 år – skulle ”kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta."

Hur har det gått? Har vi uppnått målen? Att vi missar 15 av de 16 miljökvalitetsmålen är tyvärr inte överraskande. För det första ville många av ideologiska skäl inte att statens planeringsmakt skulle vara för omfattande. Vid denna tid inleddes också omfattande privatiseringar, utförsäljningar och avregleringar som minimerade statsmakternas möjligheter att ha egen rådighet över olika samhällsfrågor. För det andra togs många av frågorna över av det nybildade Boverket, som jämfört med Statens Planverk inte hade samma kompetens och omfattande uppdrag, vilket försvagat statsmakternas möjligheter att styra över mark-, vatten- och energifrågorna. I stället för ett centralt, sammanhållande kraftfullt statligt verk har vi fått en uppsplittring mellan en rad myndigheter och statliga verk.

I dag har samhället, från myndigheter till olika tankesmedjor och politiska församlingar, övergett de 16 miljökvalitetsmålen till förmån för FN:s 2030-mål. Inget talar för att vi kommer att nå dessa mål, som är mer komplexa än våra egna miljömål, med den samhällsorganisation vi har i dag. Utifrån det misslyckande vi redan har i bagaget, som gäller i stort sett allt; begränsad klimatpåverkan, frisk luft, bara naturlig försurning, giftfri miljö, säker strålmiljö, ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag, grundvatten av god kvalitet, hav i balans samt levande kust och skärgård, myllrande våtmarker, levande skogar, ett rikt odlingslandskap, storslagen fjällmiljö, god bebyggd miljö samt ett rikt växt- och djurliv; vad talar egentligen för en radikal förändring till det bättre?

En fråga där helheten går förlorad är hanteringen av VA-frågor och specifikt de små avloppen, som debatterats intensivt den senaste tiden i Bohusläningen. Jag har till exempel inte sett ett enda exempel på hur VA-frågorna sätts in i ett brett samhällsplaneringsperspektiv. Man måste undersöka hur alla 16 miljökvalitetsmålen påverkas av olika alternativa VA-systemlösningar.

LÄS MER: Välkommen vändning i avloppspolitiken

LÄS MER: Obefogat och dyrt va-tvång

Torsten Torstensson skriver hoppfullt om en ny och annan ordning i Uddevalla kommun (Bohusläningen 27 juni). Tyvärr ser det inte ut på detta sätt i landet i övrigt. Våra miljödomstolar tar inte upp sakfrågorna i sina bedömningar eller målkonflikter av något slag, vilket gör att starka ekonomiska och politiska krafter driver VA-frågan åt helt fel håll där varken genuina kretslopp (ingen slamspridning), cirkulär ekonomi eller kunskapsbaserad samhällsplanering finns i sikte (Lars Hylander, Bohusläningen den 6 juni). Enda möjligheten att återupprätta en avancerad, och tidigare hyllad svensk samhällsplanering av Statens Planverk-klass, är att bilda en helt ny myndighet med ett övergripande ansvar för hållbar samhällsutveckling. Vad väntar vi på?

Ulf Svensson