Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Norsk så kallad fastlege undersöker en patient. I Norge får husläkarna betalt av kommunerna, staten betalar för sjukhusen. Bild: Gorm Kallestad
Norsk så kallad fastlege undersöker en patient. I Norge får husläkarna betalt av kommunerna, staten betalar för sjukhusen. Bild: Gorm Kallestad

Sverige borde se Norge och Holland som föredömen i sjukvårdspolitiken

Tillkortakommandena inom svensk sjukvård har växt år efter år trots regeringarnas massiva resursinsatser.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I Bohusläningens ledare den 12 december sammanfattar Joakim Broman på ett förtjänstfullt sätt sjukvårdens problem och gav också en del tankar om möjliga lösningar. Efter en lång tid av uppenbart ointresse från politikerns och regeringens sida för att konstruktivt lösa sjukvårdens utmaningar börjar de förstå att det inte går att fortsätta med samma lösningar som hittills, det vill säga att slussa in mer och mer pengar i systemet. Det finns nu exempel på politiker som förespråkar att regionerna måste avvecklas och en annan ny organisation med ny huvudman måste till för att lösa vårdkrisen. Regeringen verkar dock, som inom många andra områden, ej se problemen och därför ej vidtar erforderliga drastiska åtgärder.

Situationen inom sjukvården är ingen ny företeelse. Det har varit nästintill tjatigt att under åtminstone 25 års tid genom insändare och debattartiklar försöka påvisa de ökande problemen. Inte minst har vår region berörts inom ramen för projektet "Vård 2010" och utvecklingen inom NU-sjukvården. Tillkortakommandena inom svensk sjukvård har växt år efter år trots regeringarnas massiva resursinsatser. Mer av samma åtgärder har definitivt inte hjälpt. Problemen har i stället förvärrats. Under många år har den norska sjukvårdens organisation av många ansetts vara en förebild också för den svenska. Förmodligen har dock den norska haft för stort inslag av privat skattefinansierad verksamhet för att passa nuvarande regering, som alltjämt är beroende av Vänsterpartiet, som helst inte vill tillåta privat vård överhuvudtaget.

Sjukvården, liksom skolan, är i hög grad påverkad av sin egen intresseorganisation, SKL, Sveriges kommuner och landsting. Numera omdöpt till SKR, sedan alla landsting bytt benämning till regioner. Dess ordförande, Anders Knape, beskrev i en insändare den 5 augusti i denna tidning sin och SKR:s uppfattning om situationen inom vården och skolan under rubriken "Ett framgångsrikt Sverige byggs lokalt". Insändaren gav inget faktaunderlag. Framförallt därför gav artikeln anledning till replik. Under en tid hade jag försökt sätta mig in hur den tyska och nederländska sjukvården var uppbyggd och hur den fungerade. Framförallt den nederländska fångade mitt intresse. På webben kan man ta del av en artikel i tidningen Sjukhusläkaren den 9 december 2013 med titeln "Så fungerar sjukvården i Holland". Ett intressant pressmeddelande från tankesmedjan Timbro den 13 juni 2019, "Högre tillgänglighet och kortare köer med nederländsk vårdmodell" utgör också bra information. Med holländsk sjukvårdsmodell behövs inga 21 politikerstyrda regioner. Många anser som bekant att politikerna utgör största hindret för att lösa den svenska sjukvårdskrisen. Min replik till Anders Knape, daterad den 10 augusti 2019, hade rubriken "Tysk och nederländsk sjukvård är bra förebilder". Artiklarna finns återgivna på webben. Något svar från Anders Knape på min replik kom aldrig.

I statsminister Stefan Löfvens jultal i Visby i helgen kom han med budskap om sammanhållning och ett starkare samhälle. Hur tänker han bygga ett sådant, när han i samma tal angriper och raljerar över sina huvudmotståndare SD, M och KD. Vad gäller välfärden beskriver han hur regeringen satsat stort på både kommuner och regioner men inte tillräckligt. Det skall komma mer. Vi får därigenom bekräftat att regeringen vill som förut satsa än mer av samma vara, resurser i form av pengar. Välbehövliga reformer lyser med sin frånvaro. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att statsministern i en ny väljarförtroendemätning förlorar sex procent och landar på 23 procent att jämföra med Jimmy Åkessons (SD) och Ebba Bush-Thoors (KD) 31 procent. När hade Sverige en statsminister med så lågt väljarförtroende? "Som man bäddar får man ligga" verkar passa in på vår statsminister

Lennart Svensson

Uddevalla