Ingen som är bekant med västerlandets fingerfärdiga PR-anordning bör baxna. Att media är moltysta om politikernas uraktlåtenhet i att ta sig an viktiga frågor är ingenting nytt. Edward Bernays, en av demokratiteorins viktiga anfäder, påpekade under slutet av fyrtiotalet att “demokratiska ledare måste bidra till att [... ] skapa [...] enhällighet” för att vidmakthålla sina ställningar och undgå risande. Man lyssnade. Bortsett från ett fåtal journalister har media uppehållit sig med, jämförelsevis, krimskrams om kinagruffet och gängkriminaliteten, och försummat Sveriges egentliga roll i utrikespolitiken. Låt oss utforska Lindes tillkortakommanden i sin deklaration.
Målet med Sveriges utrikespolitik är att främja “demokrati i världen”, heter det. Det är givetvis så att endast påstå detta knappt betyder någonting. Den viktiga frågan är: åtföljer handlingen ordet? Nej. I förstone fortsätter Sverige att omhulda sina “arabiska gunstlingar”. Inspektionen för strategiska produkters (ISP) senaste kartläggning av svensk vapenexport visar att vapenexporten till diktaturer som är medlemmar i Saudis terrorkoalition mot jemeniterna fortskrider, medan regeringen rullar tummarna. Punkt 70 från Januariöverenskommelsen – som förmenar svensk vapenexport till stater som är delaktiga i kriget mot Jemen – har inte haft någon inverkan, vilket Svenska Freds och statliga källor påpekar. Samtidigt, rapporterar Omvärlden, hålls vapenexportörer under armarna av banker med lån på 20,7 miljarder kronor och 4,6 miljarder kronor i investeringar. Försök att hitta journalister som grämer sig över detta!
Linde lade eftertryck på att vi inte skall “stå passiva inför kärnvapenhotet”. Hon har rätt! Här har regeringen bidragit med handlingen! - ty vi ska ju inte bara “stå passiva”. Sverige röstade emot TPNW-avtalet och den senaste internationella “konventionen om förbud mot kärnvapen”. Detta kunde Socialdemokraterna “inte [...] underteckna”. Åtminstone gör man någonting. Bevekelsegrunderna härom är uppenbara för den som ägnar sig åt det minsta besinnande över historien.
Lars Bern, en förståndig kritiker av Sverige-USA-relationen, påpekar att “Sverige har faktiskt varit ett lydrike under USA [sedan] långt tillbaka”, nämligen femtiotalet. När det är “order från USA har det högsta prioritet”. USA “har bedrivit påtryckningar mot [...] svenska politiker, och vi viker oss alltid”. Några enstaka avvikelser är kanske anträffbara, men bevisen för den generella beskrivningen är så uppenbara att diskussion därom blir löjeväckande.
I sitt korståg emot världens nidingar har Sverige varit principtroget uti fingerspetsarna. En av dessa principer är att ruinera syrierna. Inte nog med att Sverige, ända in till det tidiga skedet av angreppet på nordöstra Syrien, exporterade krigsmateriel till Turkiet som belöpte sig till ett årligt värde av 300 miljoner kronor. Nej, den humanitära stormakten har dessutom gått med världspolisernas enhällighet i att lägga sanktioner på Syrien, sedan tidigt, året 2015. Effekterna har, enligt den eminente analytikern av bland annat inbördeskriget i Syrien, Max Blumenthal, varit förödande och “förstör livet”, förhindrar tillgång till “medicin” och energiresurser i landet. Han jämför dessa sanktioner med de som ålades Saddam Husseins regim, vilket “bidrog till [...] hundratusentals barndödsfall under nittiotalet”. Liknande sanktioner finns på andra håll, just nu. Förra året släppte the Center for Economic and Policy Research en rapport av två ledande ekonomer som noterade att “fler än 40 000 människor har dött i Venezuela sedan 2017 till följd av USA:s sanktioner”.
Men vad spelar det för roll?
Andi Olluri
Uddevalla