Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tacka vet jag tändkuledunk framför ribbåtarnas framfart

"Stoppa ner huvudet i vattnet nästa gång de passerar och hör tjutet från propellrarna."

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Blå himmel, 100 hästkrafter och nyfikna sälar. Ett och annat har förändrats under ett halvt sekel på vattnet och vinden i Bohuslän. Gubbarna och tanterna rodde eller vrickade sin ega när de skulle en kort bit. Tändkulemotorn fick gärna stå på vid bryggan för den var jobbig att värmas och starta men gick att köra på det mesta som brann. Dunk, dunk, dunk.

Träsegelbåtarna kryssade kors o tvärs i ur och skur, ”så var vi inblåsta men vi spelade kort hela dagen”. Sjövett och hamnetikett gällde. Morfar gick i båten innan middag och drog upp en torsk mellan öarna. Ett fiskenät hade nästan alltid fisk efter en dag. Skärgårdsvattnet var mörkt med som mest ett par meters sikt ner. Men industriernas utsläpp i Glomma kunde färga vattnet brunt och det luktade illa vid sydgående ström. Skräpet och glaset och oljan och allt man inte ville ha skickade man i havet, borta! Fast fötterna blev oljekletiga på badklipporna.

Mamma berättade om boken hon läste, en varning skriven av Rachel Carson som blev startsignalen för miljörörelsen, Tyst vår hette den och jag var sju och blev ledsen. En vanlig badbåt 1962 var en eka med en trehästars Johnson. Idag är den av plast och plåt och har hundra hästkrafter. Lite renare förbränning kanske. Men allt kväve, koldioxid, kolväten och så vidare körs rakt ner i vattnet. Gäller det att komma fort till badskäret innan övergödningen gör att slemalger växt över all tång och kvävt bottnarna så att barnen inte kan se tångkrabborna? Eller hur är tänket med farten?

”Upplevelsebåtarna” – de dånande svarta ribbarna som idag tar firmafesten från Göteborg till Marstrand på 20 minuter i 50 knop med Lisebergsfeeling – är en livlina för hotellen och restaurangerna här ute. Stoppa ner huvudet i vattnet nästa gång de passerar och hör tjutet från propellrarna. Den vackra färgen på vattnet de sista åren: Turkost och klart med sikt på många meter! Grönländskt smältvatten? Uppe på skärgårdsöarna och en bit in i fastlandet växte inte mycket när fiskebönderna svalt och frös mellan sillperioderna, allt revs bort som gick att elda i spisen, till och med ljungen i skrevorna.

På några decennier har buskar och skog gjort många öar grönare. Och vackert lila av blommande ljung så här års. Tacka olja och fotogen för det. Eller? Då var himlen ofta knallblå, nu är den vitare, kväve och koldioxiden är där uppe också. Fiskmåsen och skrattmåsen var i skärgården, nu har de flyttat in till stan, där finns ju pommes. Truten är kvar och knuffas på skären med skarvkolonierna. Skarven eller ålekråkan som den stora svarta simmarfågeln heter på bohuslänska och kanadagässen var inte många då. En del skarvskär är helt vita av skarvskit, på gåsöar får man zigzaga mellan högarna.

Tumlare syns lite oftare tycks det. Säl har det långsamt blivit fler och fler av. De simmar ofta upp nyfiket nära bakom båten när vi kör elmotorn.

Per Gyllenspetz

Bohuslän var nog bättre förr tycker skribenten.