I tv sänds utrikesdebatten, och det ska vi vara tacksamma för. Där får vi på ett grundläggande plan klart för oss att samtliga riksdagspartier inte känner till viktiga avsnitt av EUs grundlag, Lissabonfördraget. Det fördraget styr allas vår vardag och helg och även våra relationer till omvärlden.
I riksdagen diskuteras på allvar kravet på anslutning till Nato för att få hjälp vid det anfall från Ryssland som ”inte kan uteslutas”. Paragraf 5 i Natofördraget nämns för att övertyga oss om detta. Man nämner inte att Sverige redan är särskilt gynnad partner till Nato och innehavare av ”guldkortet”. I enlighet därmed har vi antagit Värdlandsavtalet, vilket förbinder oss att vid en kris ställa landet till förfogande för USA:s och övriga Natos trupper och vapen.
I antagandet av det avtalet ingår ”att värdlandsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos doktrin”. Och i doktrinen ingår den självtagna rätten till första användning av kärnvapen. Därmed kan Sverige också bli måltavla för kärnvapen.
Vad de så tvärsäkra riksdagsledamöterna förbigår är att Lissabonfördraget, vår egen grundlag (!), i sin Avdelning V, Kapitel 2, artikel 42, 7 står följande:
”Om en medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med Förenta Nationernas stadga.”
Tjafset om Nato är alltså helt överflödigt. EU:s militära kapacitet är flerfaldigt överlägsen Rysslands, med två miljoner man ständigt i vapen jämfört med Rysslands åttahundratusen, spridda från Finska viken till Vladivostok. Givetvis är Natos överlägsenhet ännu mycket större och har dessutom tjogtals framskjutna militärbaser nära Rysslands gränser. En rysk panikreaktion kan inte uteslutas. Och det Sveriges riksdag borde beakta är provokationen från Nato och inte från Ryssland.
Erni & Ola Friholt