Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Transports beslut blev historiskt misstag

"Tyvärr hade Eriksson svårt att lyssna på andra och än svårare att överge sina egna åsikter."

Konflikten i hamnarna är över som väl är. Allt sedan Hamnarbetarförbundet bildades på sjuttiotalet har tvisten mellan Transportarbetarförbundet och Hamnarbetarförbundet varit kompromisslös. Varför två fackförbund i hamnarna?

För att få svar på denna fråga får man gå tillbaka i tiden till sjuttiotalet. På den tiden var jag regional förbundsombudsman i Transportarbetarförbundet, placerad i Örebro och en av mina viktigaste uppgifter var att biträda Transports avdelningar i mellersta Sverige med arbetsmarknadsjuridik.

I mitt uppdrag ingick även att som förbundsombudsman delta i förbundets styrelsemöten. På den tiden hette Transports ordförande Hans Eriksson. Han var känd som en duktig men hårdför förhandlare. Tyvärr hade Eriksson svårt att lyssna på andra och än svårare att överge sina egna åsikter.

LÄS MER: Så vann saltsjöbadsandan över Hamnarbetarförbundet

Transport har alltid organiserat hamn/stuveriarbetare. Dessa hade egna avdelningar även i små hamnar, vilket ofta innebar att deras utbildning i arbetsmarknadsjuridik var bristfällig, vilket innebar att deras företrädare kom till korta mot arbetsgivaren som ofta biträddes av utbildade jurister. Detta, ansåg Eriksson, måste man göra något åt och det var då han framlade idén som kom att utlösa missnöjet i hamnarna. De särskilda stuveriavdelningarna skulle upphöra, läggas ned och gå upp i storavdelningar, där hamn och stuveriarbetarna hamnade i minoritet gentemot övriga yrkesgrupper i Transport exempelvis åkeri, taxi, väktare, tidningsbud, bensinstationspersonal och några till.

Förslaget väckte ett visst gillande i förbundsstyrelsen, men kom som en explosion bland stuveriarbetarna. De sade blankt nej och motiverade sitt missnöje med att nu kommer vi bli en liten minoritet och får ett minskat inflytande i den fackliga verksamheten, vilket naturligtvis var en befogad uppfattning. Flera var de i förbundsstyrelsen som avrådde och ville gå försiktigt fram. Själv var jag en av dem, men eftersom jag inte var vald ledamot utan en ombudsman med närvaroplikt hade jag endast förslag och yttranderätt, dock ingen rösträtt. Emellertid klingade förmaningarna ohörda, förbundsstyrelsen antog Erikssons förslag, vilket så småningom även blev resultatet i en stormig kongress.

LÄS MER: Hamnarbetarförbundet motarbetar Saltsjöbadsavtalet

Det hade funnits andra lösningar på situationen, vilka också framlades, vilket för all del beaktades dock utan önskvärt resultat. För min del tror jag att regionala avdelningar med flera mindre hamnar hade varit en acceptabel lösning. Det är 20 år sedan jag gick i pension så hur läget nu är kan jag inte uttala mig om, men redan på nittiotalet började Transportarbetareförbundet tänka på regionala avdelningar och enligt min uppfattning skiljer sig hamn och stuveriarbete så pass mycket från övrig verksamhet i Transportarbetarförbundet att avdelningar omfattande endast denna verksamhet hade varit befogad redan då. Nu har Hamnarbetarförbundet bildats och det är ett faktum som trots Transportarbetarförbundets motvilja måste accepteras. Kanske man kan nå en enighet. Fackföreningars skall inte ha varandra som motpart, det är inget som de har nytta av. Sträck fram en öppen hand i stället för en knuten näve. Hamnarbetarförbundet står utanför LO, men även om förbundet inte accepteras i LO kretsar måste dess medlemmar göra det.

Olle Wik

Pensionerad f.d ombudsman f i Transportarbetarförbundet