Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ungdomar dör när vi inte samarbetar

Psykolog: Unga bollas mellan vårdgivare och myndigheter.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Varje år sker över 2 000 självmordsförsök bland ungdom 15 – 24 år placerade inom slutenvård. Varannan dag tar en ungdom 0 – 24 år sitt liv. I hela landet begick 155 unga självmord under 2015. Dessa dystra siffror speglar den vanmakt och brist på hopp dessa ungdomar känner och ett av skälen till hopplösheten är en bristande tillit till vuxnas förmåga att hjälpa dem ur den situation de hamnat i.

Den tillitsbristen förstärks av ett obefintligt eller bristfälligt samarbete mellan framför allt socialtjänst, skola, barnpsykiatri och de HVB-hem eller institutioner där ungdomar är placerade. Jag kommer dagligen i min verksamhet i kontakt med ungdomar med psykisk ohälsa och neuropsykiatriska problem. Den historia de berättar, och som också bekräftas av den praktik jag ser, handlar om att ständigt bollas mellan olika vårdgivare och myndigheter och att väldigt sällan uppleva sig lyssnade på.

De ungdomar jag träffar är oftast omhändertagna av socialtjänsten enligt LVU (lagen om vård av unga). Skälen till detta kan vara många, oftast eget riskfyllt beteende eller att man utsatts för vanvård eller en kombination av dessa. När socialtjänsten beslutar sig för att omhänderta ett barn eller en ungdom så innebär det ett mycket stort ingrepp i den personliga integriteten och att ungdomens föräldrar inte längre är ensamt ansvariga för det dagliga livet och den dagliga omsorgen om ungdomens liv och hälsa. Barnet/den unge placeras ofta i HVB-hem eller på institution.

I de fall den unge placeras på institution anses det föreligga ett behov att skydda ungdomen dygnet runt från möjlighet att vistas i skadliga miljöer, utsätta sig för stora risker, missbruka eller begå brott. I många fall är detta omhändertagande helt nödvändigt för att bryta en spiral av missbruk, prostitution, självskadebeteende och våld som på sikt kan vara livshotande för den unge. Dessa ungdomar har ofta, men inte alltid, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och/eller svåra psykiatriska problem. Då ungdomen placeras får man ofta en god omvårdnad och en möjlighet att påbörja mer normala dagliga rutiner med sömn, samvaro, skola och en drogfri miljö. Det som dock ofta brister är samordningen kring den psykiska hälsan hos dessa ungdomar. Flera av dessa ungdomar lider av ångestproblematik som, förutom självskadebeteende, ibland leder till en stark dödsönskan och självmordsförsök.

2010 infördes en lagstadgad skyldighet som innebär att huvudmännen tillsammans ska upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser från flera huvudmän. En samordnad Individuell plan, SIP. En sådan SIP finns mycket sällan upprättad för dessa ungdomar och den praktiska samverkan i form av så kallade västbusmöten lyser med sin frånvaro.

I Anna Melkes rapport 1:2015 ”Västbus – hur funkar det?” ges en bild av att det tycks vara ett fåtal av alla verksamheter som omnämns i riktlinjerna som faktiskt använder Västbus. Det finns en osäkerhet kring vilka som kan delta i ett Västbusmöte. Det är oklart hur väl implementerade vissa rutiner är, till exempel avvikelser och gemensamma handlingsplaner. Det finns inget bra underlag för att bedöma hur ofta Västbus kommer till användning i enskilda ärenden. Det saknas idag rutiner för uppföljning och det finns många problem förknippade med att åstadkomma sådan.

Det är hög tid att förbättra samverkan mellan ansvariga vårdgivare och myndigheter, vi kan inte acceptera att unga människor far illa, skadar sig och dör för att vi inte kan samarbeta för att ge dem den bästa möjliga vården.

 

Mikael Bjuhr

Legitimerad psykolog och psykoterapeut