I en artikel i onsdagens Bohusläningen kunde vi läsa ett reportage om en medlem i en usel folkmordssekt som i resterna av sitt avskyvärda värv grämer sig över att demokrati och rättvisa vann mot ondska och tyrranneri. Reportaget var skrivet av en journalist som besökt ett fångläger i Syrien.
IS-terroristerna i Syrien har begått de mest avskyvärda och vedervärdiga brott mot mänskligheten, långt bortom allt vad den civiliserade människan kan föreställa sig, i sin iver att frambringa ett eget kalifat. Det handlar om avrättningar, våldtäkter, levande bål, stympningar, steglingar och hängningar i alla dess former. Det ena brottet mer vämjeligt än det andra. Det är omöjligt att jämföra folkmord med varandra, men inget säger att deras brott är vare sig mindre eller större än andra förbrytare som begått vansinniga handlingar i t.ex. Burundi, i Kambodja eller i nazizmens och kommunismens namn i Europa. För många av historiens förbrytare har en rättssäker domstol och ett adekvat straff varit sista anhalt i de karriärerna. Någon vill säkert påstå att alla inte är förbrytare inom IS, men är man en del av en organisation vars metoder är så grymma, hårdhänta och omänskliga att fantasin inte ens räcker till så är det omöjligt att svära sig helt fri från skuld, och då spelar det inte någon som helst roll att man varit både blodgivare, ambulansförare och småbarnsförälder.
Det är begripligt att deras liv i ett flyktingläger känns hopplöst och utan framtid och det är begripligt att de önskar en annan tillvaro. Men den som är en folkmördare åker inte på picknick med sina barn eller till badhuset eller något annat trevligt. Den som är en folkmördare skall dömas i en domstol och fråntas sin frihet för tid och evighet. Svårare än så är det inte. Det är därför det är så oerhört bekymmersamt att tidningen Bohusläningen väljer att publicera ett snyftreportage om en f.d Uddevallabo i ett fångläger utan att också nämna vad dessa fångar är anklagade för. För mig som läsare framstår det som provocerande och synnerligen opassande.
Jag kan inte föreställa mig att någon tidning efter andra världskriget skrev en tårdrypande artikel om Magda Goebbels som tog livet av sina sex barn i krigsslutet för att det inte fanns någon framtid för dem i ett fritt och demokratiskt Tyskland, eller om de bolsjeviker som i kommunismens namn tog död på varenda politisk motståndare som kom i deras väg. Inte heller i våra dagar skall folkmördare behandlas på annat sätt än på det sätt de rimligen i skuggan av de avskyvärda brott de begått förtjänar. I vart fall inte med mindre än att man som journalist försöker åskådliggöra deras förfärliga gärningar.
Utgivningsetiken har nått långt och i generella ordalag gör Bohusläningens utgivare i nästan varje publicering väl avvägda publicistiska beslut. I detta fall var det som jag upplever det ett tramp i klaveret som kanske tarvar en förklaring. Opartiskhet skall vara självklart för en journalist och visst kan ett reportage ges en särskild vinkling, men inte kan det väl vara rimligt att man inte ställer de obekväma men självklara frågorna till en person som kommer att anklagas för delaktighet i ett folkmord, kanske det värsta vi sett i modern tid?
Vidar Olausson
Uddevalla
Svar direkt:
I den svenska debatten har flera fall av svenska medborgare sim sitter fast i Syrien uppmärksammats. En av kvinnorna är från Uddevalla och ett skäl till att också vi berättar om detta. Huruvida det är ett snyftreportage eller inte beror på vad man menar med snyft. Vår ambition var att ge en bild av hur det kan vara för dessa radikaliserade. Vi har också i samma artikel beskrivit hur dessa människor betraktas i andra länder och att det också är en aktuell fråga i Sverige med en diskussion om ändrad lagstiftning.
I det perspektivet tycker jag att artikeln är både upplysande, balanserad och relevant.
Ingalill Sundhage
chefredaktör