Närbild på vårdpersonal  med armarna i kors. Pennor och stetoskop syns på bilden.  doktor läkare sjuksköterska genrebild
Lita på allmänläkarna, där finns mycket kompetens om problemet, menar skribenten. Bild: Karolina Grabowska

Vi allmänläkare är inte okunniga om klimakteriet

Tack Jim och Louise för att ni lyfter detta ämne! Jag håller helt med om att vi, både bland allmänheten och inom vården, behöver mer kunskap kring olika symtom relaterade till klimakteriet och hur de kan förebyggas och behandlas.

ANNONS

Svar på debattinlägg ”Så får vi bättre vård för kvinnor i klimakteriet”

LÄS MER:Klimakteriet, ett stadie alla kvinnor upplever

Jag har dock en viktig invändning mot ert debattinlägg, mot något som gjorde mig både ledsen och frustrerad när jag läste. Ni nämner vårdcentral, allmänläkare och bristande helhetssyn. Det ni skriver är att det är synd att kvinnor med dessa besvär inte har någon annanstans att ta vägen än till en vårdcentral, och där jobbar (tyvärr?) ofta en allmänläkare, och då kan man inte räkna med att få en helhetsbedömning utifrån symtom och ålder.

Min fråga till er är, vet ni vad en (riktig) allmänläkare är? Om ni visste det är jag övertygad om att ni inte skulle vilja att någon annan än just en allmänläkare (med möjlighet att vid behov konsultera gynekolog, psykiater, psykolog etcetera – en möjlighet som allmänläkare har redan idag) skulle ta hand om dessa kvinnor. En allmänläkare skulle nämligen kunna betecknas som just en specialist i helhetssyn.

ANNONS

Många tror att allmänläkeri är någon sorts slasktratt för läkare som inte är specialister på något alls. Det ser olika ut i olika länder, men i Sverige har en specialist i allmänmedicin precis lika lång utbildning som en gynekolog, kirurg, barnläkare och internmedicinare. Vår långa utbildning inbegriper att vi arbetar på kvinnoklinik (med bland annat klimakteriefrågor) och inom psykiatrin (med bland annat utmattning och depression). Biopsykosocial helhetssyn är helt central inom vår specialitet, och en hjärtefråga för oss.

Jag själv är snart färdig specialist i allmänmedicin, och kommer från Bohuslän men arbetar i en annan region. Jag har träffat ganska många pre/perimenopausala kvinnor med just de symtom ni beskriver. De känner inte igen sig själva, har tappat gnistan, ej sällan gått upp i vikt trots att de inte ändrat sin livsstil, känner sig svullna, sover dåligt och har humörsvängningar. En kvinna uttryckte det så här: ”jag önskar att det inte vore sant, men jag har faktiskt gått och blivit en riktig bitterfitta”. (Jag blev själv rädd för klimakteriet efter det!)

Ni misstänker att många av dessa kvinnor felaktigt sjukskrivs för utmattningssyndrom eller behandlas med antidepressiv medicin, när de i själva verket har symtom relaterade till klimakteriet. Om det bara vore så enkelt att man hade det ena och inte det andra! Många människor lever idag på gränsen till utmattning. Kvinnor som närmar sig klimakterieåldern har ej sällan både heltidsjobb, barn som barn som bor kvar hemma eller kanske har svårigheter att etablera sig i vuxenlivet, och föräldrar som börjar bli gamla och sjuka och behöver mycket hjälp. I en så pass pressad tillvaro kan en försämrad sömn eller något annat symtom relaterat till klimakteriet bli droppen som får bägaren att rinna över. Detta gäller förstås ej alla, men är inte så ovanligt.

ANNONS

För en del kvinnor är problemen övervägande hormorelaterade, och de får god effekt av hormonbehandling, men det gäller ej alla. I vissa fall ska man, enligt gällande riktlinjer, göra behandlingsförsök med antidepressiv medicin vid symtom relaterade till klimakteriet. Att se över sin livssituation, prioritera, lära sig sätta gränser och tillämpa sömnhygien, med hjälp av psykoterapi, kan vara det som gör störst skillnad för en del. Fysisk aktivitet, inte minst styrketräning, kan också vara till stor hjälp, både för att minska stress och för att motverka den förlust av muskelmassa och därigenom sänkning av ämnesomsättningen som sker kring klimakteriet.

Lovisa Laurantzon
Lovisa Laurantzon Bild: Privat

Jag vet inte vad det är för typ av vård ni tänker att ni vill erbjuda kvinnor med problem relaterade till menopaus, men vill skicka med er att om ni tror att allmänläkare är helt okunniga i och ointresserade av detta så misstar ni er. Vi gör redan mycket och vill gärna vara med och göra mer för dessa kvinnor, och ni vill inte vara utan vår unika kompetens gällande helhetssyn i detta sammanhang!

Självklart kan kompetensnivån inom detta område variera mellan olika allmänläkare. Krav på visst antal timmar fortbildning per år för att få behålla legitimationen, som i Norge, vore önskvärt enligt mig. Mer fokus på kvalitet i stället för kvantitet vid vårdcentraler är också önskvärt. Och fler riktiga allmänläkare (=specialister i allmänmedicin), för det är alltför ofta inte en allmänläkare som dessa kvinnor möter när de söker sin vårdcentral, utan en stafettläkare som är specialist på något annat än helhetssyn eller inte specialist på något alls.

ANNONS

Så låt oss jobba tillsammans mot målet förbättra situationen för kvinnor i menopaus!

Lovisa Laurantzon

ST-läkare och snart specialist i allmänmedicin

ANNONS