När ett problem uppstår hos vissa politiker där man inte har svaret, då uppstår ett vakuum. Vi ska heller inte begära att politiker ska kunna alla frågor. Detta heter på ren svenska ”vi har inte en aning”.
Vi ser detta som ett typexempel när det gäller ökade problematik när brott inte blir utredda, där barnkriminaliteten ökar. Då kommer det automatiska svaret ”fler poliser och hårdare straff”. Ett stort problem är att kriminaliteten går ned i åldrarna. Vissa kräver då att minderåriga ska straffas istället för att ta hand om problem och söka svaren på frågan ”varför”? ”Varför gör du så här min vän”? En bra fråga till en minderårig som kan vara på väg in i brottslighet. Om man inte ser att det förebyggande är det bästa alternativet när det gäller barn som är på väg in i brottets bana då har samhället tappat mycket av det som heter ”hopp”. Alla människor, såväl barn som vuxna vill ha hopp om sin framtid. Ingen vill egentligen tänka att det är bättre att sitta bakom lås och bom än att vara hos dem man älskar.
Men då uppstår frågan, vem är det man älskar? Ett barn som inte får möjlighet eller lite möjlighet att känna sig älskad. Där är risken avsevärd mycket högre att problematik som kriminalitet uppstår.
Detta vet vi, men ändå skriker man efter fler poliser och hårdare straff. Är det framtiden? Kan man kalla ett sådant beteende för ”kvalitetsarbete”? Är kvalitén och måttet på ett bra och friskt samhälle lika med hur många poliser vi har? Och hur många busar vi låser in? Det borde vara tvärtom. Men just där uppstår ett dilemma för oss människor. ”Vad gör vi nu”? Vi har gått på månen, vi har löst många svåra och svårbotade sjukdomar. Men ändå så löser vi inte problemen med barnbrottslighet, utan då ska fler poliser in, då löser man detta dilemma. Men gör vi det? Vi kan titta på forskning.
Runt omkring oss i världen finns bland annat något som kallas "justice reinvestment” där samhället satsar på att återinvestera på den som börjat med kriminalitet tidigt. Man satsar på kampanjer och investeringar där man uppmärksammat hur dyr en fängelsevistelse är jämfört med till exempel brottsförebyggande åtgärder. Man bygger starkare samhällen socialt istället för större och starkare fängelser. Där hårdare straff inte ses som en lösning. Nio procent av alla barn i Sverige har varit med om våld, Tolv procent har bevittnat våld. Dessa familjer och barn behöver samhällets stöd, inte låsas in.
Pengabrist, sociala problem, droger, svag familjehållning, svagt socialt nätverk är delar man tittar extra på. Där samhällets aktörer samlas för att tillsammans lösa det som är illa. Man kanske till och med måste se över hur rättssystem fungerar. Om problem finns på grund av droger, måste man veta varför, söka själva problemet. Och söka bästa lösningen som kanske inte är fängelse. Brotten har gått in i en ny bana, och vissa politiker tänker mer på hårdare straff det vill säga mer hämnd, vilket inte är en bra lösning. Ett barn som begått brott ropar ibland ”håll om mig” man skriker efter hjälp, ska man kasta det barnet i fängelse? Nej man ska hålla om det barnet även om man gjort något brottsligt eller dumt.
Man löser aldrig problem med att skapa andra problem. Man löser inte saker genom att skapa avstånd mellan människor. Närvaro är det bästa en människa behöver, inte frånvaro som vissa politiker förespråkar. Ett mått på ett samhälle där antalet poliser och hur många fångar landet har, är inget bra mått för det landet när det gäller välstånd. Vi kan se på USA hur utvecklingen går. Där hårda fängelsestraff är inbyggda i det politiska systemet. Vi i Sverige måste använda oss av social ingenjörskonst och utveckla den, inte av hämnd som andra länder ser som en lösning.
Per-Anders Hultman
Grebbestad