Sparkrav, personalbrist & kvantitet ökar. Kvalité & mänsklighet minskar.
För tre år sedan fick jag ett sommarjobb på ett vårdboende i Uddevalla. Nej tänkte jag, det kommer jag aldrig klara. Så mycket dåligt jag hört om arbetsvillkoren i vården så gick jag in med inställningen att det skulle bli en dålig sommar.
Timmarna gick och jag kämpade mig igenom arbetspasset tills jag kunde gå hem.
Dagarna gick och inställningen om att det skulle bli en dålig sommar ändrades. Jag började trivas.
Veckorna gick och jag såg glatt emot att gå till jobbet, fastän klockan ringde klockan 5.30 en söndag morgon. Jag såg fram emot att hjälpa de som inte klarar av sin vardag själv. Allt det där som vi friska ser som en självklarhet. Komma i/ur säng, sköta hygien, duscha, kamma håret, knäppa gylfen på byxorna, bädda säng, dra upp persienner, stötta vid måltid, tvätta och se till att kläderna hamnar i garderoben igen efteråt. Att städa avdelning och rum ingår även i dagssysslorna. Även göra smörgåsar, koka kaffe, värma mat, diska, kolla temperatur på mat, beställa mat mm. Ja, listan kan göras lång.
Månader gick och jag älskade mitt arbete. Men allt eftersom så märkte jag något. De i personalstyrkan som jobbat i många år var helt slut. De hade fått nog. De hade fått nog av att inte känna sig sedda & betydelsefulla. Sjukskrivningarna blev fler. När jag frågade varför de stannar kvar, så får jag svaret "Vem ska hjälpa de svaga om inte vi friska?".
På min arbetsplats är vi (om vi har tur) tre medarbetare på dag, tre på kväll och en på natten per avdelning. Om man frågar vårdpersonal på andra boende är det en lyx.
Vi räcker inte till. Man går från jobbet och känner otillräcklighet.
Trots den låga lönen och de dåliga förutsättningarna för oss undersköterskor så jobbar jag, nu tre år senare kvar på samma arbetsplats. Samma avdelning. Med samma personalstyrka. När jag fick frågan av en ny timvikarie om varför jag är kvar i vårdyrket trots dåliga arbetsvillkor svarade jag något liknande min kollega sa till mig för tre år sedan. Vem ska hjälpa de svaga om inte vi friska?
Man läser varje dag om avdelningar som stängs ner, vårdpersonal som går på knäna och om de sjuka som känner sig osäkra på om de får den vård de förtjänar och behöver. Sparkrav, personalbrist, och kvantitet ökar. Kvalité och mänsklighet försvinner mer och mer.
Ska det vara såhär 2019? Är det inte dags för förändring? Man kan tycka att allt blir bättre och mer modernt, men vårdyrket är bortprioriterat och går mer och mer bak i tiden. Det sägs hela tiden att man ska satsa på vårdyrket, löften från politiker lovas men vad händer i verkligheten? Inget.
Vi behöver förändring och det är nu. Jag tror att det är många av oss vårdpersonal som hellre önskar hållbara arbetspass med mer tid och personal, än högre lön. Vad hade ni valt, politiker? Vem ska hjälpa de svaga om vi friska inte orkar? Hoppar ni politiker in när vårdpersonalen inte längre orkar?
J H