Pål Magnusson drömmer om ett vackert Uddevalla.
Pål Magnusson drömmer om ett vackert Uddevalla. Bild: Ronny B Nilsson

Vi måste få drömma stort om vår stad

Jag ser ut genom dimman som ligger över Uddevalla. Klockan är 07.02 och allt är vackert. I mina tankar om Uddevalla återkommer ofta den gamla staden som begrepp. Tankar om det stockholmskt bellmanskt diktade och besjungna i precis poesi och rumlande burleska fyllevisor. Stolta stad ... Hick!

ANNONS

Claude Monet hade inte gjort det bättre, jo, det hade han förresten. "Soluppgång" av Claude Monet är vackrare än staden själv. Den platta, drömlösa staden i verklighetens tråkiga fyrkanteri, förvandlas med Claude Monets penseldrag till något fantastiskt utopiskt vi kan längta till. Om vi har förmågan att föreställa oss den drömda staden som kommer fram och föds i Monets måleriartisteri.

Vill vi bara ha en platt tillvaro där vi färdas från punkt A till punkt B, eller vill vi ha mer i vårt liv? Varför stannar vi då och då och tittar ut över Bäveån vid Järnbron eller den nybyggda fina kajen vid Badhusparken? Är det inte för att vi förväntar oss att något annat, poetiskt, vackert, drömskt, ska dyka upp framför våra ögon, något annat än det förväntade?

ANNONS

Vem har rätten att förvänta sig själslig befrielse i staden? Han med BMW:n? Hon med en bra utbildning i ryggen? Killen och tjejen som köper knark på Kampenhof och vill vara i fred? De som vill leva utanför och inte bry sig, inte tänka. Politikern som vill ha makt att påverka, makten att få igenom sin vilja och forma staden till sin förädlade pärla? Jag som skriver detta och bara önskar att dimman ska stanna över staden en stund till så att jag kan skymta den lilla båten som stilla ligger på Bäveåns spegelblanka vatten, eller var det en annan stad i Frankrike jag drömde och såg?

Hur som helst tycker jag att vi ska drömma stort om Uddevalla i viken där Bäveån möter Västerhavet. 07.32: Dimman ligger fortfarande kvar.

Pål Magnusson, Uddevalla

ANNONS