Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20180126 Pensionär med sedlar Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060 Bild: Henrik Montgomery/TT

Vi måste ha ett bra samtal om kommunens kostnader

Ekonomin måste vara i balans, eller i all fall någorlunda i balans.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik till Jan-Eric Larsson 8/2

LÄS MER: Sotenäs kommun måste ta personalen på allvar

Först vill jag tacka Jan-Eric Larsson för en konstruktiv insändare i ämnet – ”Hur gör vi vården bättre?” En reflektion som jag själv gjort under mina åtta månader inom omvårdnadsyrket, i mitt fall hemtjänsten, är att det krävs tålamod, kraft, lyhördhet, vänlighet, bestämdhet och sedan åter tålamod och allt det andra igen, för att kunna föra en saklig, det vill säga en dubbelbottnad diskussion om ämnet – ”Ekonomi på arbetsplatsen”.

Två sätt (enligt mig) att räkna, står i huvudsak emot varandra, bägge lika sanna, bägge lika viktiga att ta med i samtalet. Det ena sättet att räkna, oftast framfört ur ett ledningsperspektiv är personal kostar, arbetstimmar kostar, olika resurser och insatser kostar. När kostnader stiger och budget inte är i balans, genomförs begränsningar och minskningar på nyss nämnda områden.

Det andra sättet att räkna, oftast framfört av personal under chefsnivå, är att klokt fördelade resurser i form av personal, arbetstimmar, resurser, insatser är investeringar som skapar ett mervärde för vårdtagare, personal, kommun, stat, samhälle. Minskar man på personalen, skapas en dominoeffekt till vårdtagare etcetera. Den minskade arbetsgruppen överbelastas snart och sjukfrånvaron ökar. Kostsamma, oerfarna vikarier sätts in. Den allt minskande gruppen av ”ordinarie” personal får ta allt mer av de administrativa arbetsuppgifterna och planeringsarbetet, eftersom det inte ingår i vikariernas uppgifter.

Av erfarenhet från min arbetsgrupp är att vi alla, ”vi på fältet”, samt de olika chefsnivåerna, måste fortsätta att tala om våra egna ekonomiska behov, ur våra olika synpunkter, och samtidigt ha tålamod att lyssna. Återigen, av egna erfarenheter, är det inte så farligt att det ibland blir lite bullrigt och tjafsigt i dessa samtal, möten. Bägge ekonomiska synvinklarna är sidor av samma mynt. Ekonomin måste vara i balans, eller i all fall någorlunda i balans. Men det går inte heller att skära i fungerande verksamheter som man skär av en limpa bröd. Lyckas vi ha tålamod i samtalet, tror jag det kan bli ganska bra.

Pål Magnusson

Uddevalla