Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En polisavspärrning, i bakgrunden en polisbil med blåljusen på.
Väldigt få brottsanmälningar mot poliser leder till åtal och fällande dom. Bild: Johan Nilsson/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Är vi beredda när gärningsmannen är polis?

Ny bok avslöjar poliser som ser mellan fingrarna på övergrepp.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Hösten 2017 svepte #metoo över världen, med målet att synliggöra vidden av problemet med sexuella trakasserier och övergrepp. Men sedan då? Att se problemet är ett första steg, men insikt kan inte ensamt bli katalysatorn för förändring. Det krävs konkret handling.

Något som saknats inom polismyndigheten, enligt boken Gärningsmannen är polis (Bazar) skriven av journalisten Lisa Bjurwald och ex-polisen Kerstin Dejemyr. I intervjuer med kvinnor ur kåren framkommer vittnesmål om händelser som skett efter den omskakande hösten 2017.

I berättelserna framträder tydliga mönster. Poliser som trakasserar, chefer som ser mellan fingrarna. Den som väljer att anmäla riskerar straff och repressalier, samtidigt som kollegan som betett sig olämpligt ofta klarar sig helt utan konsekvenser. Stark kåranda och tydliga hierarkier tycks skapa en miljö där övergreppen kan gro och frodas.

Men det rör sig inte heller enbart om interna arbetsmiljöproblem. Även civila kvinnor som blivit utsatta av en polis intervjuas och även här framträder mönster. Det rör sig om unga kvinnor, ofta brottsoffer eller vittnen som polisen träffat i jobbet. Ofta lider de av psykisk ohälsa. Uniformen låter förövarna komma i kontakt med svaga offer.

Utredningar där den misstänkta gärningsmannen är polis utreds av en egen enhet inom polisen: Särskilda utredningar, SU. Att utredningar om sexualbrott läggs ner är inget ovanligt, och mönstret syns inte helt oväntat även när förövaren är polis. Ofta står ord mot ord.

Av de 484 sexualbrott som anmäldes till SU mellan 2016 och 2019 ledde 4 till en fällande dom i de fallen när den misstänkte var polis. En låg siffra, i jämförelse med samhället i stort. Enligt siffror från en Brå-rapport 2019 ledde 5 av 100 av alla anmälda våldtäkter till en fällande dom.

Bjurwald och Dejemyr pekar på brister i Särskilda utredningars arbete, som borde rättas till. Jämfört med andra länder är SU mindre snabbfotade än exempelvis sin norska motsvarighet, som ofta försöker vara på plats och genomföra förhör timmar efter att en anmälan tillkommit. I Sverige dröjer det ofta veckor, ibland månader. Olyckligt eftersom bevis behöver samlas in snabbt och vittnesmål blir svagare över tid.

Problemet med SU är inte begränsade till sexualbrott, men får olyckliga konsekvenser för kvinnors trygghet både inom och i kontakt med kåren. Poliser ska inte dömas hårdare än civila, men skjuts mer resurser till utredningarna kan de troligen förbättras och leda till fler fällande domar.

Men de arbetsmiljöproblem som finns behöver även kunna rättas till, utan att det finns en fällande dom. I boken görs en jämförelse med Försvarsmaktens arbete med #metoo, och de framträder som en tydlig förebild. Snabbt inrättades en telefonlinje dit anställda kunde rapportera kränkningar och trakasserier. Ansvariga för Försvarets upprop bjöds in till möten med höga befälhavare, och omfattande personalenkäter genomfördes. I jämförelse var intresset för polismyndigheten svalt.

Försvaret visar att det går att förändra även en djupt hierarkisk organisation till det bättre, men förändringen behöver komma uppifrån. Det ger hopp. Förändringsarbetet som borde påbörjats i polisen kom av sig, men det är aldrig för sent att ta upp det igen.