Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

MALMÖ 2018-06-27Lantbrukaren Lars Albinsson i Fjelie utanför Lund om torkan, som är den värsta han har varit med om. Och då har han varit lantbrukare sedan 1975. Albinsson, visar sina fält där man kan se skillnaden där det finns lera eller där det finns sand i marken. Leran håller kvar fukten och räddar delar av skörden menar han.Foto: Andreas Hillergren / TT / Kod 10600
Torka i jordbrukslandskapet syns tydligt, sommaren 2018. Vattenbristen blir större på vissa håll i landet, men det är inte det enda vattenrelaterade problemet vi står inför. Bild: Andreas Hillergren/TT

Joakim Broman: Är vi redo för en vattenkris?

Sveriges vatten- och avloppsinfrastruktur är försummad.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Vattnet i Månkarbo i Tierps kommun är drickbart igen (UNT 2/2). Efter några veckor av kokningsrekommendation har det kommunala vattenbolaget löst problemet, som tros ha berott på höga markvattennivåer.

Sådana händelser inträffar ibland och lite varstans – bara det senaste året har också Svedala och Mariestad haft förorenat vatten i kranen – men det är samtidigt lätt att få känslan att antalet incidenter ökat de senaste åren. Sveriges VA-infrastruktur är nämligen försummad på många håll. Många vattenledningar drogs under 1960- och 70-talen och behöver ses över eller bytas ut. Som Kenneth Nilsson från byggföretaget NCC och Pär Dalhielm, vd för Svenskt Vatten skriver i Dagens industri (14/2) behövs investeringar på mer än 450 miljarder, 23 miljarder om året, de kommande tjugo åren. Den största delen är inte nya ledningar utan eftersatt underhåll.

En viktig förklaring är regler och lagar på vattenområdet. Vattenlagen begränsar VA-bolagens möjlighet att ta ut “väsentlig vinst” vilket innebär att kapital inte alltid finns där det behövs. Företag eller myndigheter som på olika sätt drar nytta av vatten – som läkemedelsföretag och Försvarsmakten – betalar inte alltid för de mängder som används eller den skada de orsakar.

Nilsson och Dalhielm pekar också på att det bara är nybyggda vattenledningar som kan finansieras av fonderade medel. Om en kommun inte haft tillräckliga vattentaxor för att täcka det långsiktiga underhållet – och det är tyvärr ett misstag som många gjort – återstår bara lånefinansiering. Det tvekar många skuldsatta kommuner inför.

Debattörerna i DI förespråkar bland annat en statlig åtgärdsfond, vilket är lätt att ställa sig bakom. Staten kanske inte måste styra mer i vattenfrågorna, men pengar måste skjutas till och hindren som finns för kommunerna att själva ta tag i problemen måste rivas innan vattenproblemen förvandlas till en kris. Läckande ledningar är en sak, men som en rapport från Svenskt Vatten konstaterar kommer klimatförändringarna att sätta stor press på hela vattensystemet. Redan nu drabbas delar av landet av torka under varmare perioder. På andra håll kommer översvämningar att bli vanligare, stigande vattennivåer ökar risken för förorenade vattentäkter, och när vattnet blir varmare blir råvattenkvaliteten sämre.

Det finns dessutom skäl att se över vattenfrågorna i ljuset av beredskapspolitiken. Det finns exempelvis inte några lagreglerade krav på VA-huvudmän att ha reservvattentäkter. Som Försvarsberedningens rapport om totalförsvaret konstaterade 2017 är vattenverken sårbara vid ett angrepp mot Sverige eller vid så kallad gråzonsproblematik. Och för bara någon vecka sedan försökte en hackare förgifta vattnet i den amerikanska staden Oldsmar genom att ändra vattenverkets inställningar över nätet (Computer Sweden 9/2).

Det är bara några av skälen att prioritera vattenfrågorna och den tillhörande infrastrukturen. Det behöver knappast säga att vattnet är en vital resurs för samhället, men politiskt har vi tagit den för givet.