Utan efterträdare? Sveriges senaste integrationsminister – Erik Ullenhag (FP).
Utan efterträdare? Sveriges senaste integrationsminister – Erik Ullenhag (FP).

Öronbedövande tyst om integrationen

När strålkastarljuset i den migrations- och integrationspolitiska debatten är riktat mot stora delar av Alliansen, är det lätt att glömma att det finns en ansvarig regering.

ANNONS
|

Gladast för att vara bortglömd är nog den röda räven, för att parafrasera en tecknad klassiker. Tystnaden från Socialdemokraterna är öronbedövande. Ambitionsnivån fastställdes redan vid regeringsförklaringen då integrationsministerns portfölj helt plockades bort. Samtidigt blev migrationsfrågan till en parentes i justitieministerposten.

Förvisso har statsminister Stefan Löfven (S) rätt när han säger att tanken på att bedriva integrationspolitik åtskild från jobb-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik är ”föråldrad”. Det betyder dock inte att det var en bra idé att avskaffa den enskilda ministerposten som framför allt ska vara blåslampa och idégenerator. Nog hade integrationsfrågan i alla fall kunnat passa som delportfölj hos inrikesministern.

Visserligen skrev justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) tillsammans med ett par ministerkollegor i måndags en luddig artikel på DN Debatt om vikten av att övertyga övriga EU-länder att ta sin del av ansvaret för de ökande flyktingströmmarna. Men i övrigt har Johansson hållit låg profil i en fråga som av väljarna rankas som näst viktigast, enligt en ny undersökning från DN/Ipsos. Det är bortom tjänstefel att vara frånvarande i en sådan debatt. Det är tondövhet.

ANNONS

Det finns tre anledningar till att Socialdemokraterna är rädda för att diskutera frågan. En av dem är att partiet låter Alliansen släppa testballonger och ta de första ”förslagen gynnar bara SD”-kommentarerna. Därmed undviker S att själva behöva lägga de mest kritiserade förslagen. En bonus för regeringen är att vad som i själva verket är den första offentliga borgerliga sakpolitiska idéutvecklingen på över åtta år, även kan uppfattas som split inom Alliansen.

Den andra anledningen är att S inte vill anmäla en avvikande åsikt i sin ”samarbetsregering”. Socialdemokraterna är fastklämda mellan å ena sidan Miljöpartiet och å andra sidan den röda fackföreningsrörelsen.

Miljöpartiet har, trots sin vänsterprofil i övrigt, den mest liberala migrations- och integrationspolitiken. På andra sidan spektrat återfinns en facklig rörelse som gärna reser murar för att inte påverka den inhemska arbetsmarknaden. Varje försök till nödvändig reformering kommer att mötas av hårda offentliga utspel om att inte urholka arbetsrätten eller underminera lönenivåerna.

Den tredje anledningen till att Socialdemokraterna räds den migrations- och integrationspolitiska debatten är dock den enklaste. Partiet saknar inte bara politik. Det saknar också vilja och mod att utveckla lösningar som ruckar på gamla sanningar och förlegade modeller.

ANNONS

Och saknar man kraft att ta itu med sina egna problem, är det i princip omöjligt att hjälpa till med andras.

ANNONS