20200910 STOCKHOLMEn grupp pensionär demonstrerar framför riksdagen på Mynttorget för höjning av deras pension. Foto: Amir Nabizadeh / TT / kod 12040
Ilskna pensionärer. Landets äldre får betala får betala för den politiska pensionärspopulismen. Bild: Amir Nabizadeh/TT

Överbudspolitik urholkar pensionssystemets principer

Såväl överbudspolitik som pensionskritik väntar i kommande valkampanjer.

ANNONS

600 kronor mer i månaden från 2021. Det skulle landets pensionärer räkna med, kunde de sex partierna i riksdagens pensionsgrupp meddela i mars förra året.

Regeringen kommunicerade att det nya pensionstillägget, en märklig och tillfällig konstruktion utanför det ordinarie pensionssystemet, kunde ge åtskilliga tusen för de med inkomster mellan 9 000 och 17 000 i månaden.

Nu är tilläggets principer offentliggjorda. Några 600 kronor får de flesta pensionärer se sig om efter. Pensionsmyndigheten uppskattar att bara var tredje kan räkna med den summan, medan intresseorganisationen SPF Seniorerna tror att det bara når var femte pensionär. Vissa får nöja sig med så lite som 25 kronor i månaden.

ANNONS

Även om intentionen är god är det den värsta sortens politik som här kommer till uttryck. I sitt första maj-tal 2018, i valrörelsens upptakt, lovade statsminister Stefan Löfven (S) mer pengar åt de som arbetat ett helt yrkesliv. Sveriges ekonomiska styrka – vi stod då i en gnistrande högkonjunktur – skulle inte användas till att “sänka skatten för de som redan har det bra”, meddelade Löfven (Di 1/5 -18).

Det var typisk socialdemokratisk klasspolitik för att stävja förlusterna av arbetarväljare till SD. Men det var ett populistiskt löfte som snarare än att bygga politiskt förtroende för pensionssystemets grundprincip – kopplingen till ens arbetsinkomster – gav sig på den.

Det kallas för livsinkomstprincipen. I höstas varnade Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren (SvD 29/9) för att tillägget hotar den, liksom “idén om ett autonomt pensionssystem som står fritt från politiken och statsbudgeten”.

Det går att sympatisera med ambitionen att förbättra den ekonomiska situationen bland landets äldre. Antalet äldre under EU:s fattigdomsgräns, alltså när pensionen är 60 procent av ett lands medianinkomst, har ökat sedan 2015.

Men i stället för ett tillfälligt bidrag ur statsbudgeten, vilket är vad tillägget är, vore exempelvis sänkta skatter bättre. Det når fler och styr inte på ett lika tydligt sätt den enskildes konsumtion – utöver att systemets principer hålls intakta. Men ett vallöfte är ett vallöfte.

ANNONS

Inte undra på att socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) i höstas gläfste om hur pensionssystemet är riggat till höginkomsttagares fördel (SvD 29/9). Det visar hur lättvindigt S ser på konsekvenserna av sin egen politik.

Pensionssystemet ska vara riggat till de bättre bemedlades fördel, i det avseendet att det ska löna sig att arbeta. Det skrev även S under på när systemet skapades. För om det inte gör någon större skillnad i pension för den som arbetar och inte arbetar skulle färre anstränga sig att skaffa ett lönearbete, än mindre arbeta produktivt. Då flödar färre medel in i pensionssystemet via skatterna på arbetsgivarna, och summan för att betala dagens pensioner krymper.

Med drygt 18 månader till nästa val, och januariavtalet i gungning, har en stor väljargrupp retats upp och gjorts besvikna på samma gång. Och politikerna har redan lossat några muttrar i pensionssystemets breda politiska förankring.

Såväl överbudspolitik som pensionskritik väntar i kommande valkampanjer. De som får sota för det är inte höginkomsttagare eller politiker, utan pensionärer som i sitt yrkesliv med tillit och tålamod arbetat för ett bättre samhälle.