Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
STOCKHOLM 20200421Ulriksdals begravningsplats på tisdagen.Foto Janerik Henriksson / TT kod 10010 Bild: Janerik Henriksson/TT
STOCKHOLM 20200421Ulriksdals begravningsplats på tisdagen.Foto Janerik Henriksson / TT kod 10010 Bild: Janerik Henriksson/TT

Ida Arnstedt: Alla människor föds fria - vi bör även få avsluta livet så

Den enskilda människan måste få friheten att själv fatta beslut som rör livets slut.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Per Maritz var cyklist, gitarrspelare och en far. Han var också svårt sjuk i den plågsamma och obotliga sjukdomen ALS. Den 15/7 publicerade DN ett reportage om hans sista tid i livet. Han hade planerat en resa för att få dödshjälp i Schweiz, men då den blev inställd på grund av coronapandemin valde en läkare i Sverige att riskera sin läkarlegitimation för att ge honom ett värdigt avslut i livet. Den 14 juli avled Per. Läkaren som hjälpte honom var betydligt modigare än de politiker som inte ens vågar utreda dödshjälp.

Pers död blev en påminnelse om alla de svårt sjuka som behövt lida i onödan då Sverige fortfarande inte tillåter dödshjälp. Det har funnits flera liknande fall de senaste åren. Det handlar om en liten grupp patienter vars sjukdomar oundvikligen kommer att leda till döden och som tydligt uttryckt att de inte längre vill leva. En del av dessa patienter har kunnat resa till dödshjälpsorganisationen Dignitas i Schweiz, men en sådan resa är långt ifrån gratis. För ett år sedan såg vi konsekvensen av det. En man dömdes till fängelse för dråp efter att ha uppfyllt sin frus sista vilja och gett henne en överdos av morfin. Kvinnan led av den kroniska sjukdomen ME/CFS och stod inte ut med smärtan längre.

Assisterad dödshjälp är redan tillåtet i flertalet europeiska länder och amerikanska stater. Olika länder och stater har valt olika modeller för hur hjälpen ska vara utformad. Ett exempel är Oregon-modellen. Den går i korthet ut på att en myndig patient behöver intyg från två olika läkare att hen har mindre än ett halvår kvar i livet och att hen är vid sina sinnens fulla bruk. Patienten kan exempelvis inte lida av depression eller demens. Därefter skriver läkaren ut en dödlig dos av medlet som patienten själv eller någon närstående administrerar när stunden är kommen. När modellen utvärderades efter 20 år visade det sig att endast två av tre som fått medlet utskrivet valde att använda det. Men bara att möjligheten fanns gav ro.

Några politiker har trots hårt motstånd lyft frågan om dödshjälp. Bland annat Barbro Westerholm (L) har länge kämpat för en parlamentarisk utredning om dödshjälp. Westerholm är själv läkare och ledamot i Statens medicinsk-etiska råd. Enligt henne är det en frihetsfråga som inte behöver stå i kontrast till att erbjuda god palliativ vård. I november fick hon med sig sitt parti och idag är det bara Liberalerna och Miljöpartiet som driver frågan om att ens tillsätta en utredning.

Ett återkommande argument mot dödshjälp är att sjukvården ska bota, lindra och trösta. Men vad händer när det inte längre går att bota och det blir allt svårare att lindra? För vissa räcker trösten och de vill leva vidare så länge det går, men inte alla. För dessa personers skull bör riksdagen åtminstone tillsätta en parlamentarisk utredning. Den enskilda människan måste få friheten att själv ta beslut som rör livet, där ingår även dess slut. Alla människor föds fria, vi bör även få avsluta livet så.