Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Fredrik Sandberg/TT
Bild: Fredrik Sandberg/TT

Eva Forslund: Allmännyttan fungerar inte längre

När de riktade inslagen har misslyckats, utestängs stora grupper från bostadsmarknaden

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

I en TV-intervju fick dåvarande statsminister Tage Erlander (S) frågan: “Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber om råd. De har ingen bostad. Och de är heller inte rika. Vilket råd ger ni dem då?” varpå han svarade: “De får ju ställa sig i bostadskön givetvis.” Året var 1966, bostadsköerna i Sveriges storstäder långa och Socialdemokraterna verklighetsfrånvända. 54 år senare kvarstår samma problem, vilket man påminns om i bostadsforskaren Martin Granders nyutkomna rapport “Allmännyttan och jämlikheten: Svensk bostadspolitik vid vägskäl?” (SNS 26/6).

Det finns två typer av bostadspolitik: den generella och den selektiva, skriver Grander. En generell bostadspolitik går ut på att man inte delar upp bostadskonsumenter efter inkomst. Istället gäller samma regler för alla. Fördelen med det är bland annat att systemet oftast får större stöd hos allmänheten, vilket har varit grundläggande i svensk välfärdspolitik. Det andra alternativet är en selektiv bostadspolitik, där man subventionerar bostäder för låginkomsthushåll – så kallad “social housing”. Den typen av bostadspolitik kan på ett effektivare sätt få dem som faller utanför bostadsmarknaden att hitta hem.

Den svenska bostadspolitiken med kommunala bostadsföretag – allmännyttan – utformades för 75 år sedan. Allmännyttan skulle tillgängliggöra bostäder för alla, oavsett plånbok. Den är alltså i grunden generell, med vissa selektiva inslag. Tanken var att alla skulle vara en del av samma bostadsmarknad. Mindre bemedlade skulle kunna hävda sig på den med hjälp av riktade insatser – främst bostadsbidraget – som kompletterade den generella politiken.

Det här har misslyckats. Till exempel godkänner 4 av 10 kommunala bostadsföretag inte bostadsbidrag som inkomst för att uppfylla inkomstkrav vid hyrande. Det urholkar själva syftet med det selektiva inslaget. När de riktade inslagen har misslyckats, utestängs stora grupper från bostadsmarknaden – och främst de grupper som behöver hjälpas. Samtidigt saknas incitament för att bygga billigare bostäder.

Grander menar därför att vi står inför ett vägval. Ett alternativ är att införa en mer renodlad selektiv modell, där bostäder avsätts specifikt för låginkomsthushåll. Grander själv förespråkar dock ett annat alternativ: att återskapa den generella modellen och göra de selektiva inslagen spetsigare, främst genom att reformera bostadsbidraget och fördelningssystemen med förturer.

Den tydligaste slutsatsen är dock denna: allmännyttan i sitt nuvarande skick fungerar inte. Utöver brist på bostäder, präglas svensk bostadsmarknad av ojämlikhet – ekonomiska resurser och rätt kontaktnät har blivit allt viktigare för att få tag i en bostad.

Den 25 juni tillsatte regeringen en hyreskommission som bland annat ska se över hur hyressättningen sker i förhållande till bostäders läge och kvalitet. En sådan kommission skulle kunna vara ett steg för att motverka en del av de snedvridningarna som finns på svensk bostadsmarknad. Man får hoppas att Socialdemokraterna inte längre är lika verklighetsfrånvända som för 54 år sedan.