De tittare som bara såg den inledande duellen i SVT:s partiledardebatt (10/10) kunde förledas att tro att det mesta är som det alltid varit i svensk politik. Där stod en socialdemokratisk statsminister och debatterade arbetslösheten med moderatledaren. Moderatledaren pekade på att breda grupper står utanför arbetsmarknaden och att det är alltför olönsamt att gå från bidrag till arbete. Statsministern försvarade sig med satsningar på utbildning, socialförsäkringar och omställning.
Delar av meningsutbytet mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson kunde lika gärna ha ägt rum mellan deras företrädare på 1980- eller 1990-talet. Att debatten därefter rörde sig vidare till kärnkraften förminskade inte det intrycket.
Men allt är inte som det varit. De båda blocken famlar efter nya identiteter och sammanhållande kitt efter januariöverenskommelsens kollaps. Sakpolitiskt har gamla frågor fått nya dimensioner. Arbetslösheten har alltid varit en viktig fråga i svensk politik, men nu formas den, precis som många andra politikområden, av kopplingen till migrationen och den höga långtidsarbetslösheten bland utrikes födda. Landsbygdsdebatten är knappast heller ny, men präglas av en större polarisering mellan stad och land efter en lång period av urbanisering. Kärnkraftsdebatten handlar inte längre om i vilken takt vi ska avveckla utan om vi överhuvudtaget kan göra det och samtidigt fasa ut de fossila bränslena.
Skoldebatten fokuserade mycket på köfrågan och skolkoncernernas vinster, men samhällsproblemet som politiken har att hantera är framför allt att så många elever lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och kunskaper.
Regeringen har svåra problem att komma undan ansvaret såväl vad gäller arbetslösheten, skolan, elbristen och brottsligheten. Men det slående med både partiledardebatten och opinionsläget i stort är att oppositionen trots detta inte riktigt lyckas pressa regeringen. Vänsterblocket har en knapp ledning i opinionen och även om det finns oklarheter kring hur regeringsalternativet på den sidan egentligen ser ut, så kan samma fråga ställas om högerblocket.
När väljarna inte vet vad de får är det lättare att stanna vid vad man har. Den socialdemokratiskt ledda regeringen står betydligt stadigare än den borde med tanke på det politiska läget. Vissa saker är kanske som de alltid varit i svensk politik.
