Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Att fler äter antidepressiva kan bero på resursbrist i vården. Bild: FREDRIK PERSSON
Att fler äter antidepressiva kan bero på resursbrist i vården. Bild: FREDRIK PERSSON

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Antidepressiva kan inte vara hela lösningen

Allmänläkare står ofta i valet mellan att erbjuda medicin eller inget alls.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Över en miljon, ungefär var tionde svensk, tar någon form av antidepressivt läkemedel. En ökning har skett de senaste femton åren, enligt Socialstyrelsens siffror från 2019. Ökningen har skett i hela befolkningen, men är störst bland barn och unga.

En förklaring finns i att mer lindriga depressioner nu behandlas i större utsträckning, vilket får ses som positivt. All medicinering är en avvägning, där nyttan av eventuell medicin får stå mot biverkningarna, och sedan SSRI-preparat först introducerades har de utvecklats mycket. Biverkningarna har blivit färre och lindrigare. Det ändrar balansen i vägningen, nyttan kommer överstiga nackdelarna för flera, och att fler då börjar medicinera är inget konstigt.

Samtidigt så är den största förklaringen att allt fler får pillren utskrivna över längre perioder. Tyvärr kan det bero på att vissa har svårt att sluta. I en intervju i SvD (15/1) berättar Elisa, hur hon efter ett decennium själv bestämde sig för att trappa ner sin medicinering – en process hon själv beskriver som “kemisk exorcism”. Att avbryta en behandling med antidepressiva kan ge svåra utsättningssymtom. Ändå vittnar många patienter om bristande hjälp från vården när de vill trappa ner eller sluta helt. Sådan hjälp behöver erbjudas i högre utsträckning för den som behöver.

Risken är också att medicinering erbjuds som ersättning för annan behandling. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer bör psykoterapi användas i första hand, medicinering som ett komplement om det behövs. Så ser det inte ut idag, utan vårdens knappa resurser sätter käppar i hjulet.

Bristen på psykologer är stor, hälften av landets regioner har brist på både psykologer och psykoterapeuter. För att avlasta psykiatrin ska lindrigare depressioner behandlas i primärvården, vilket torde vara en bra avvägning. Fångas de med mer övergående besvär upp där, frigör det resurser i psykiatrin.

Samtidigt som det är vårdcentralerna som skriver ut majoriteten av recepten, saknas där resurser att erbjuda alternativ på många håll. Många patienter får inte tillgång till någon form av samtalsterapi eller KBT, men går ändå på antidepressiva under lång tid. Allmänläkare står ofta i valet mellan att erbjuda medicin eller inget alls.

Recept som ständigt förnyas behandlar symtomen, men riskerar att sopa grundproblemen under mattan. Även om symtomen är lindriga är det nog få som vill gå med nedsatt sexlust hela livet, om alternativ finns. Antidepressiva är ett bra verktyg, men kan inte kompensera för en psykiatrisk vård som saknar resurser.