I veckan är det elva år sen riksdagsbeslutet togs om att avveckla det statliga apoteksmonopolet till förmån för en öppen marknad med privata aktörer. Sverige stod då mitt i finanskraschen och avregleringar och privatiseringar stod lågt i kurs. Vänsterdebattörer och den dåvarande rödgröna oppositionen varnade för konsekvenserna: tillgängligheten skulle minska, priserna skulle höjas och anställningsvillkoren för apotekspersonalen skulle försämras. Men farhågorna har endast i undantagsfall besannats.
Öppettiderna har förlängts, antalet apotek har ökat i samtliga län och receptfria läkemedel är billigare nu än då. I glesbygdskommuner har tillgängligheten tyvärr inte ökat, men den har heller inte, såsom ofta påstås, försämrats. Kundnöjdheten är i det närmaste exemplarisk: 99 procent av alla kunder var nöjda med sina apoteksbesök under 2016 (Sifo).
Oron för att apoteken skulle nedprioritera läkemedel och börja fokusera mer på kommersiella produkter som inte är relaterade till läkemedel har också visat sig grundlös. 85 procent av apotekens inkomster kommer från läkemedel – det är fortfarande där kärnverksamheten ligger.
Det ska i sammanhanget sägas att apotekarnas arbetssituation delvis förändrats. När branscher konkurrensutsätts ökar givetvis produktivitetskraven, och produkter vid sidan av läkemedlen kan ha gjort apotekarnas roll till en något mer säljande i detta avseende. Samtidigt har apotekare fler arbetsplatser och arbetsgivare att välja emellan vilket skärper kraven på goda arbetsvillkor och privatiseringen har öppnat en ny möjlig karriärväg för apotekare som vill bli företagare.
Apoteksavregleringen har med andra ord levererat precis den den samhällsnytta som var syftet. I ett internationellt perspektiv är Sverige unikt när det kommer till skepsis mot privata aktörer. I andra länder förhåller det sig ofta precis tvärtom: skepsisen riktas mot att staten kan sköta driften av olika verksamheter. Att tilliten för den svenska statsförvaltningen är hög är förvisso till gagn för oss alla och bidrar till legitimitet såväl som känsla av trygghet inför offentligt maktutövande, men detta borde inte stå i motsatsförhållande till ett högt förtroende för privata aktörer som part i samhällsbygget.
I ett läge där den svenska ekonomin går en allt mer ansträngd konjunktur till mötes måste apoteksreformen ses som en given förebild för politiker som inser behovet av att minska det offentliga åtagandet och möjliggöra samhällsnödvändiga privata investeringar.
